SJK

Förrut så fick jag en känsla, som jag fått många gånger förut, men som aldrig kommit så snabbt. Den dyker upp då och då, men efter några minuters okontrollerat tänkande. Men nu kom den, bara sådär. Kan tänka mig att det är så det känns om man nu skulle öppna munnen och hälla i sig ett paket med iskuber. Rakt ner i magen. Kallt. Iskallt. Det var känslan av att gåvidare tror jag. Jag tänkte inte alls, känslan bara kom, och det jag fick i huvudet var: Gå vidare. Det där är bakom dig nu. Häng inte kvar vid det du hade. Du har inte det där längre, du vill inte ha det där längre. Gå vidare.

Precis som jag nämnde ovan, så kan jag få denna känslan ibland, men det är när jag tänker på det, när jag funderar och sedan skall bestämma mig. Men den känslan har aldrig någonsin kommit oanmäld innan, men det gjorde den idag. Vilket är den perfekta timingen.
För inatt så ringde min manliga 22 åriga vän som var påväg hem från krogen 02:30 men ville inte gå hem ensam, så jag var tvungen att göra honom sällskap genom att vara i telefonen. Jag skulle kunnat lägga på, men han hade gjort samma sak för mig så jag kunde inte med att klicka honom. Efter att vi lagt på, så kunde jag inte somna. Låg och vred mig, slumrade till men vaknade alltid sekunder efter. Det var som om jag inte skulle sova, som att jag skulle göra någonting annat. Jag var otroligt trött, men det gick inte. Tankarna cirkulerade runt mig, och jag befann mig i ett tillständ då jag inte visste om jag sov eller var vaken. Jag tror jag sov, men var medveten om att jag sov. Kollade på klockan. 4:12. Skymtade ljuset mellan persiennerna, lade mig på rygg. Öppna ögon.

Tänkte på inlägget jag skrev som hette Weed 'em out. Har jag gjort det ? Ja, förvisso men vissa är så otroligt svåra att weed out. Kan inte göra mig av med en person som betyder eller iallafall har betytt så mycket. Men, jag bestämde mig. Jag ger personen en chans. En sista chans. Jag ringer senare när det är dag och jag kollar hur det blir.

Jag hörde av mig förut, och det var som jag väntat mig. Så jävla bra vänner har vi varit, men det är fan inte värt det. Inte värt mödan, energin, ingenting. Jag avanmäler nu dispansen som min vän har fått. Jag kommer inte att avskärma mig, inte ignorera, men jag kommer inte längre vara den som frågar om vi skall träffas, eller som ringer. Finns det inte någon som är tillmötesgående, som bara vill ses när det passar en person, som bara vill prata när denne ringer,  så är det faktiskt bara - fuck it, let's move on.

Det kändes så jävla bra, när jag inatt tänkte på det. Och när jag nu fick denna känslan av att jag måste gå vidare, kan inte hänga kvar. Jamen då kändes det så jävla bra. Klart det är surt att få det bevisat, men ändå. Så mycket bättre det är egentligen. Jag har så mycket bra vänner som behöver min energi, min uppmärksamhet, och jag tänker inte slösa en endaste sekund på de som inte är värda det. För seriöst, om man bor långt ifrån varandra, men sen är i närheten, och då har en chans att träffas - men inte gör det. Då vill man ju inte, om man inte har en verkligt stor anledning, och då skall man lägga sin tid på någonting annat.