SJK

Min lillasyster fyller 19 år nu i Mars. Jag tänker mig henne fortfarande som 13, 11 eller 9 år i vissa fall. Ingen får mig att bli så uppstressad, ledsen, orolig och jag kan inte ens räkna alla sömnlösa nätter som jag spenderar med att tänka på henne. Oroa mig. Hon är riktigt intelligent, rolig som fan, rapp i munnen och så oerhört snäll.

Well. Hon träffar en kille, eller nejnej. Hon är ihop med en kille som är några år äldre än henne. Han har också pundat, hållt på med kriminella saker, är full av tatueringar och har vid ett tillfälle mordhotat henne. Han var tillsammans med en annan tjej när han träffade min syster, som han började ligga med, och hon föll - givetvis för honom. Han sa att han inte var tillsammans med tjejen längre och ville vara med min lillasyster, men vid 2 random tillfällen så såg jag dem ihop, och med en förlovningsring på fingret. Great guy som ni förstår!

Saken är nu den, att hon säger att han har förändrat sig. Han har skaffat ett jobb här i Göteborg och han är inte tillsammans med sin gamla fästmö längre, för han är tillsammans med min syster. Denna man har vid flera tillfällen varit otrogen mot sin tjej, och med all säkerhet mot min lillasyster också. Min syster har pluggat i Kalmar nu och helt plötsligt, simsalabim så har hon och denna snubben flyttat ihop i Göteborg. Han får ju givetvis inte stå på sitt kontrakt själv, så hon står också på kontraktet på lägenheten. Gissa om jag är glad? Jag är så otroligt oglad, missnöd, orolig och ledsen över detta och det är resterande av min familj också. Jag blev så trött på allt när hon flyttade ihop med honom nu, att jag gick i godo med att inte träffa henne mer. Jag blir så ledsen när jag ser henne. Besviken liksom. Men hon är ju kär i honom, och det lär ju aldrig någonsin vara föralltid. Men ändå, det är nu. Det är pågående. Och jag känner mig som världshistoriens sämsta syster som inte kan stötta henne, vara glad för hennne i detta. Dela det hon känner, hennes glädje. Men nej. Jag är övertygad om att hon kommer hoppa av skolan, och han kommer få sparken från sitt jobb och bedra henne när han än får tillfälle. Hon kommer få stå där med hjärtat krossat och med hans räkningar upp till öronen.

Vart är din tilltro Sara? Well, jag tror alltid bra om människor. Jag avskyr när folk droppar negativa kommentarer om folk de inte känner, eller något i den stilen. Jag tycker synd om folk som inte har tro på andra människor, för de är inskränkta och rädda. Men nu är jag likadan. I denna situationen kan jag inte tro, eller tänka att det kommer gå bra. Och jag är så ledsen för det. När jag träffade mitt ex som är 25 år äldre än mig så var min lillasyster den första som sa; Lägg av. Sara är kär i honom, det kan inte hjälpas. Nu är det så, och vi får ta det. Man väljer inte vem man är kär i. Hon var 15 år när hon sa det. Jag sa att hon var klok va? Och jag som 22 år kan inte ens säga samma sak om henne idag. Kanske beror det på att han faktiskt inte alltid har behandlat henne rätt, och har gjort henne så otroligt ledsen så många gånger. Men nudå. Nu gör han henne ju glad. Är det inte dags för mig att stötta henne nu när hon tagit detta steget då? Jag kan ju vara förberedd på att det kommer gå åt helvete, vilket det kommer. Men undertiden så kanske jag kan unna henne det? Är jag inte en sådan storsint människa att jag kan göra det? Isåfall säger denna situationen mer om mig än det gör om henne. Ingen i min familj har varit positivt inställd till detta förhållandet. Ingen. Och det har gått så långt att min syster har sagt att hon kan tänka sig att bryta med oss, om vi inte accepterar honom. Mamma släppte allt och lät honom komma in i hennes liv, men jag är inte lika stark som henne. Jag KAN inte låta det hända. Im just not there yet.

Jag vet, jag vet. Jag är bara så otroligt rädd om henne. Jag älskar henne villkorslöst och jag har varit så dömande i detta. Så dömande att jag tror att hon inte ens kommer vända sig till mig när det går åt helvete. Och det är det sista jag önskar. Jag måste få henne att vända sig till mig, måste få henne att veta att jag är här. Nu har jag redan sagt till henne att detta är det största misstag hon någonsin kommer göra. Hon vet att jag tycker det nu. Så, kanske är det dags att bara let go. Skadar han henne, så vet jag inte vad jag kommer göra.
Min manliga vän frågade mig i somras om jag ville att de skulle fixa någon som fick bort honom. Kanske inte döda, men skrämma. Fast jag vet att han menade döda. Det som skrämde mig mest var att jag tänkte på det, funderade på det innan jag skakade på huvudet. Till saken hör den att jag minuterna innan hade brutit ihop när jag pratade om min syster och hennes pojkvän. Min vän är bara rädd om mig, och om henne. För de har klickat väldigt bra de två. Blivit fina vänner på något plan som de endast kunde bli genom att inte känna varandra så väl.  Han bryr sig. Jag är så jävla tacksam. Men, detta är on me. Som syster, som vän och som människa.

Så, idag frågade jag henne om hon ville komma hit. Fika, se på film, gå på Haga Julmarknad eller något annat. Jag frågade till och med om vi skulle köpa massa rödvin och lyssna på julmusik. Sedan kom det. Jag sa att det var okej att han följde med. Det tog emot, men det var ganska enkelt ändå. Några ord i ett sms. Han kommer inte att komma.. han vet vad jag känner för honom, och det kanske är bra om han låter bli att komma. Men någon dag så bör vi kunna sitta vid samma bord utan att jag tittar på honom och känner ilska, avsmak. Hoppas den dagen kommer snart. För tydligen så är detta ett problem som är mitt. Som jag måste hantera för att ge min syster det lugnet hon behöver. Fan vad dum i huvudet jag är. Fan.