Grandpa
När jag tänker på min farfar så blir jag oftast glad. Sådär glad att jag får ett leende över hela ansiktet, eller att jag skrattar. Jag blir varm i hjärtat och det känns tryggt på något sätt. Andra dagar, som just nu när en bild på honom visades på skärmen så blir jag ledsen. Minns hans röst, hur han sa mitt namn, och hans kramar. Dedär kramarna. Det är inte en vänskapskram, eller en föräldrar kram. Det är en farfarskram. Att någon som han älskar så mycket som sin son, har fått någonting som han älskar så mycket, och då blir liksom den kärleken dubbelt så stor. Dubbelt så glad. Jag saknar verkligen att krama min farfar. Han luktade så gott. Hade alltid skjorta på sig, vilken dag det än var, när det än var och var så stolt över mig, över mig och mina syskon. Vad vi än gjorde.
Pappa sa att det sista farfar sa var; Du har verkligen de finaste barnen i världen.
Gud vad jag saknar min farfar. Han hade verkligen behövts ett tag till i mitt liv.
