SJK

Nu regnar det, igen. Vi har haft värdelöst väder i typ 2 veckor nu. Hela påskhelgen var kass och nu.. still hangin in there. Men jag älskar regnet. När man sitter inne och tittar ut på ösregnet, det finns inte mycket som är mysigare än det. Inte mycket. Hör att det bullrar utanför. Åska. Härliga åska.

Idag är det Sara & Patriks sista dag på kontoret. Märklig känsla ändå. Patrik kom hit 2008 i Oktober, 3 månader efter mig. Och Sara kom i December 2009. Jag har suttit som på nålar hela dagen, sockerdricka i venerna. Jag är så spänd, spänd på nya äventyr, spänd på dagen imorgon. Min sista dag på kontoret. MIN sista dag. Jisses.
Då var det ett år igen då sedan man kom tillbaka på sin 2 veckors "semester" som varade i 12 månader. Livet är egentligen helt fantastiskt, helt oförutsägbart om man nu vill ha det så, och det vill jag ju.

Sten, Sax och påse på en gräsmatta förra året i hamnen med Jonas, och det blev ett nytt år i Portugal. Så små saker som kan förändra ens liv så mycket. Det är inte klokt. Hade jag inte stannat, så hade jag inte lärt känna så många som jag känner nu. Jag hade inte vart med om så mycket saker som jag har varit på ett år. Herregud vad saker man hinner med på ett år. Jag hade aldrig lärt känna Hanna, Anna och My så väl som jag gör nu. Oj oj oj, vad jag hade missat om jag inte kom tillbaka. Jag vill inte ens tänka på det. Mina fina, fina, fina tjejer. Som jag skrattat mig igenom dagarna med. Som jag älskar.. ja som jag faktiskt älskar. Kul ändå, vi har inte känt varandra så länge, men jag älskar dem. Vilken fantastisk sak det är. Att kunna älska, även om man inte känt varandra en längre tid. Fint. Hade jag inte lärt känna My så hade jag aldrig knäckt revbenen. Jag antar att jag tänker säga Tack My för det. Tack för att vi gick på toaletten ihop, halkade och jag bröt revbenen. Tack för alla skratten som kom efter det. Tack för axeln som vreds ur led, och tack för att du trillade ner i rabatten 1,5 meter ner. Tack.

Jag kommer ihåg förra året när jag skulle åka. Jag var nervös, jag var ledsen och jag var tvungen att åka hem snabbt snabbt, sekunderna gick för långsamt. Jag ville hem till min fina farfar som var sjuk. Ville hem o sitta bredvid honom och dricka kaffe. Lyssna på hans historier, och att han skulle lyssna på mina historier.

Nu känns det helt annorlunda. Nu åker jag hem för min skull. Bara min skull. Inte för att mina vänner vill att jag skall hem, inte för att min mamma vill det, utan bara, bara för min skull. Det känns bra. Jag är spänd, men nu när jag skriver detta så börjar hjärtat slå hårdare, känner att det är jobbigt. Jävligt jobbigt. Stod ute i regnet under ett paraply med Christina nu och kramade om henne. Vi två. Jag och hon. 14 år äldre än mig, 14 år yngre än henne. Ett sådant shysst par jag och hon. Fan FAN vad tråkigt att lämna henne. Men vi kommer ses igen. Annars går det inte.

Nu skall jag lugna ner mig lite. Andas och njuta av sekunderna. Hoppas de går sakta nu. Saaaakta, saakta.. långsamt. Denna gången vill jag inte att det går snabbt. Jag vill ha det jag kan få. Göra det jag kan. Denna gången vet jag att det är påriktigt. Jag kommer inte tillbaka..


Nu är det jobbigt. Nu slutar jag skriva.