SJK

Jag vet att jag är en tänkare. En hopplös tänkare som tänker på saker om och om och om igen tills att allt är söndermalt i små, små, små bitar och inte längre kan pusslas ihop till en tanke. Då släpper jag det. Tills att bitarna fått tid till att hitta tillbaka till varandra och bilda en tanke igen, och sedan sker samma kretslopp once again.

En tanke som jag aldrig får ut någonting av är - Skall man göra någonting vettigt, någonting givande, någonting som spelar roll, gör skillnad, ett jobb men hög lön, med viktiga saker runt mig, skall man bo runt sin familj och sina gamla vänner, skall man ha en stabil grund och skall man göra det som skall göras. Något betydelsefullt, något vettigt.

Å andra sidan, så känner jag. Hallå. Vettigt? Det jag vill göra är vettigt. Även om jag vill bygga sandslott eller sälja bingolotter. Bo på en oljerigg eller bli pokerspelare. Oavsett vad jag gör, så är det vettigt. OM jag vill göra det. Det stämmer ju. Klart som fan det gör. MEN - Hur gör man nu då. Jag lever the sweet Island life, jag är 22 år i år, jag jobbar, skrattar, festar, chillar, solar, badar och njuter. Av livet. Här. Nu har jag dock tagit beslutet att jag inte skall göra det här längre, här som i här på ön. Men kanske någon annan stans? Jag längtar tills att komma hem, dra igång ett vanligt liv. Inte vanligt som i ungar, blivande make och studiebidrag, men vanligt som jag vill ha det. Rutiner på ett sätt som man inte kan få när man lever det goda livet, måsten som man inte ser skymten av här. Haha, nu när jag ser det svart på vitt så fattar jag ju att det egentligen inte är någonting att tänka på. Måstena och rutinerna kommer att komma ändå, tillslut. Och då kommer jag inte vilja ha dem, kommer att avundas mig själv det som jag hade. Friheten. Friheten att bara ha mig att tänka på, mig att ta hand om. Underbart ju.

Men. Men som i hundratals små ihop pusslade pusselbitar som bildar ordet MEN. Men jag vill ju både och.
Vill äta den där smarriga kakan, men jag vill så gärna så gärna ha den kvar. Jag vill festa tills att solen går upp, jag vill ta alla droger i hela världen, jag vill skratta tills att jag inte kan stå upp, jag vill rycka på axlarna och jag vill ligga i solen tills att jag blir rynkig. Jag vill, jag vill, jag vill. Jag vill utnyttja mitt liv till fullo, men jag vill under samma period gå o ta en fika i stan, jag vill leka med mina kusiner, jag vill läsa tidningen med pappa, kolla på en film med mamma och jag vill umgås i lugn o ro med mina syskon och vänner. Jag vill vara lugn, ordentlig, ha ett tråkigt jobb, ha räkningar att betala, dåligt väder ute, tråkiga saker. Jag vill ha det också. Märkligt va? Hur man kan vilja det. Märkligt att  jag inte kan gå en väg utan måste hoppa på båda stigarna.

Och där så börjar det ännu en gång. Tankarna, nedmalandet av dem, ihopklistrandet. Once again.