SJK

Jag tror inte att det finns något öde. Ibland hoppas jag att det finns, ibland hoppas jag inte. Det känns liksom tryggt om det skulle finnas ett öde, för då vet man att vad man än gör så blir det bra tillslut. Men.. om ditt öde är att det inte skall bli bra då? Om ditt öde är något dåligt? Om alla fick reda på hur deras liv skulle sluta, hur deras öden skulle bli, så hade det varit väldigt läskigt. Tänk om man är en av dem som får ett sämre öde? 

Nu finns det ju öden, eller inte påriktigt men man kallar det öden. När ett barn föds i Ghana och föräldern har HIV, det finns inte någon mat eller vatten, allt är under dåliga förhållanden och barnet sedan dör. Då säger man att det barnet hade ett dåligt öde, det var inte något bra öde. I sådana fall kan inte dem göra så mycket åt situationerna. Visst föräldrarna skulle kunna låtabli att ha sex, eller ha skydd men det finns nog inte att tillgå. Det är det enda de skulle kunna göra för att förhindra barnets "öde" är att inte låta barnet komma till världen. Men nu gjorde de det. Och vad gör dem nu? De kan inte ge barnet någon mat, för det finns inte någonting att äta, de kan inte jobba o få ihop pengar och åka därifrån, för det finns inga jobb, och finns det jobb, så finns det ändå inte några pengar att skrapa ihop. Så, detta är alltså dödsdömt då? Enligt de som tror på ödet, så är detta ett riktigt dåligt öde. I dessa fall, kan jag hålla med lite. Dessa människor har inte någonting alls de kan göra för att deras livssituationer skall förbättras. Ingenting. Undrar hur många människor som bor i länder där de humana förhållandena är urusla och som sitter när solen går över den torra marken, och tittar. Tittar och tänker; Hur långt är det om jag går, hur långt kommer jag innan jag faller ner till marken o dör av uttorkning o utmattning.
Jag vill inte ens veta hur många som tänker så varjedag. Hur många som står inför valet att dö där, eller försöka ta sig någonstans, men antagligen dö på vägen. Tänk om man hade stått inför det valet.
Det jag vill komma till, är att det är inte upp till dessa människor vad som händer med deras liv, det är upp till oss. Upp till västvärlden att hjälpa dessa människor. Och om nu en person får en påse ris och en dunk med vatten, om denna personens barn får en plats i ett ruckel till skola - är det ödet då? Eller är det slumpen?

Att det inte fungerar mellan mig och låt oss säga min "drömprins". En kille som man älskar så otroligt mycket, men det fugerar inte just nu. Om vi sedan ses om 5 år, på ett mysigt café där vi söker skydd från regnet. Om vi ses där, och sedan blir ihop då. Han gör slut med sin tjej, jag gör slut med min kille. Är det ödet då? Var det ödet som förde oss ihop igen? OM man tror på det, så tror jag man kan ta livet ganska lätt ändå, det var ödet som förde mig och min crapy husand ihop, det är såhär det skall vara. Men om man INTE tror på ödet, så var man helt enkelt på samma plats, med samma brinnande känslor som aldrig slocknat.

Jag anseer att man skriver sitt eget öde. Ingenting är skrivet i sten. Allt är skrivet i blyerts. Man ändrar sina vägar helatiden, det finns inte en hållplats där du hamnar ändå som tar dig till ditt ödes slutstation, för det är du som styr tåget genom livet.