SJK

Jag lever.
För er som undrat. Jag funderade själv på det i Fredags morse om det möjligen var så att jag var död, eller om jag levde. Jag levde - tack och lov.

Snabbgenomgång av 4 dagar:

Torsdag: Shopping, träffade mitt ex, vin på min mosters kontor med hennes fantastiska kollegor, mötte upp min chef på Grand Hotell, drack jävligt mycket sprit, chillade, käkade, snackade etc.. Trevligt.
Fredag: Frukost Buffé, spritångest, ont i varenda cell i kroppen, kollade på alla avsnitt av underbara Solsidan med moster och hennes man och pratade om Livet.
Lördag: Släkt och familj förenade, Liseberg, grillning med massa vin, skratt och historier.
Söndag: Ännu mer shopping, Fika och terapi-session med min Fantastiska vän Karin, sedan fika med Kloka Lisa, hemfärd, sedan kom Mia & Jessica och hämtade mig efter ett tag, för de ville höra allt om natten på Grand, och jag är så förbannat trött på kollektivtrafik.

Jag är så jävla dum i huvudet ibland, och jag gör så förbannat mycket korkade saker som jag har sådan brutal ångest över dagen efter, eller månaden efter (beror ju på hur korkad saken var) men jag känner liksom nu att vem fan bryr sig. Ja, jag har druckit förmycket, jag har vart alldeles för oförsiktig, jag har gått med på grejer som jag ångrade just DÅ, gjort, sagt och uträttat många felaktiga grejer. Men seriöst. Jag ångrar inte det nu i efterhand. För hade jag inte gjort det, så hade jag inte lärt mig något. Så jävla mycket skinn jag har på näsan nu, och så mycket erfarenheter jag har av livet och alla förbannat dumma saker jag gjort. Det har knappast många 21 åringar. Jag skrattar dagligen åt saker jag gjort, mina vänner är enormt roade, och jag menar - JA jag har gjort bort mig, något KOPIÖST också. Men hellre det, än att inte gjort ett smack. Det finns så mycket att minnas, och jag lär mig saker varenda gång. Jag vet så mycket mer om livet och dess svackor men också om dess ljusa och spännande delar efter att ha varit så impulsiv.
Människor måste bli mer impulsiva, människor måste våga ta risker. Planera inte allt så jävla noga. För då missar ni livet. Sitter ni och synar busstabellen, så missar ni tillslut bussjäveln. Var rädd om dig, behåll din självrespekt, men ge er ut! Bli blåsta, lurade, huggna i ryggen och få era hjärtan krossade.
För jag lovar att det är värt det. Nu behöver ni inte vara likadana som mig, för jag dansar på gränsen till vansinne. Men våra far och morföräldrar HAR inte fel. Ta vara på livet, för det är alldeles förjävla kort.

Nu är jag så trött på Göteborg att jag vill dra en duk över hela staden, släcka ner allt, rensa det från idioter och inte återvända på ett tag. Dessvärre skall jag ju dit igen på Onsdag. Men det är ju för att flyga till London.

Det enda jag vill nu, är att vara på Madeira. Sitta på någon balkong på kvällen, dricka ofantligt mycket vin, bada, sola, chilla, skratta och bara komma bort. Det suger inte här, inte alls. Tvärtom. Men tänk att få ligga i Oskars säng och bara tänka och slumra till medans han spelar på datorn, och prata när man känner för det, och vara tyst om man vill det. Dessvärre kommer Oskar nu inte kunna spela på sin dator, men jag kan ju ligga och vara tyst och sova anyway. Jag längtar efter alla mina helt otroooligt fina vänner på Ön så jag tror jag kommer få hjärtsnurr närsomhelst. Försöker att inte tänka på dem, och att inte prata med dem såvärst mycket. Men jag vill bara åka NU.NU.NU.NU. 14 dagar av obeskrivligt bra människor, vin, sol, bad och äventyr.
Alltså, så jag känner nu, så vill jag fan inte åka tillbaka till Sverige. Jag vill ha Madeira och allt som hör till. Ja tack gärna. Men somsagt. Så jävla impulsiv och skvatt galen jag är, så lär jag ju ändra mig. Det är lite min grej tror jag.