Jag vet inte vad som kallas livet.
Du var mäktigast i världen. Du hade inte någon som visste bättre än du själv, ingen som visste mer. Du gjorde vad du ville, sa vad du ville och när det inte passade så drog du. Så gjorde du alltid, och har alltid kunnat göra. Ingen har hindrat dig, ingen som stoppat dig när du flytt det som alla andra kallat verkligheten.
Slaget var ifrån en välkänd hand, den hand som var nämnd vid namnet Livet. Du trodde aldrig den skulle träffa dig och få ditt huvud att slå emot den kalla hårda ytan på golvet. Golvet. Det var där du nu befann dig, och det var där du länge skulle ligga och titta upp innan du greppade den enda chans du hade för att komma på fötter igen. Den chansen var Självinsikt. Det har vart bra, du har inte klagat på ditt liv. Du har inte vetat bättre. Och vem kan klandra dig? Ingen klandrar eleven, man klandrar läraren. Läraren av livet? Läran om Livet? Hur kunde han veta att jag skulle hamna här och stirra upp i himlen, och önska att jag ville dit snabbare än jag var tillåten till? Vem ger mig tillåtelse att fly mina fält när jag inte vill? Vem säger att jag måste stanna och handskas med problemen? Vem bestämmer när mitt hjärta skall krossas och mina tankar skall vara spriddare än det finns syndare i kyrkan?
Du trodde det räckte med att månen gick ned, solen upp och att det sedan skulle vara förändrat. Du är inte ensam om att tro det. Det tror vi alla. Förutom dem som redan fått sitt huvud dunkat i marken innan. De vet bättre än så.
Tro inte att du kan använda dig av världens smidigaste facit, verktyg och din bästa vän Google i denna frågan. Denna gången står du själv på plankan. Om du väljer att gå ut på den. Om inte. Fortsätt simma i det som du kallar din egen verklighet.
Jag har inte särskilt bra utbildning, och jag har bara gått i gymnasieskola.
Detta har jag inte lärt mig där. Detta lärde jag mig av Livets hårda skola.
Kommentarer
Postat av: Jacque
Välskrivet och poetiskt Sara, vackert. Sådant lär man sig aldrig skriva i skolan, det finns inte plats för individuella skrivmönster i skolans gråa och fyrkantiga värld. Just nu sitter jag och skriver om kap 1. § 1 SoL, om hur författaren, i boken jag ska analysera, försöker nå läsare på en organisationspolitisk nivå. Japp så kul har jag, blir jag smartare? Nä knappast. Du måste skriva en bok vännen, du är skyldig dig själv att visa världen din briljans. Puss
Trackback
