SJK

Jag vet att detta är rätt för stunden.
Jag vet att jag följer mitt hjärta, och att en mindre del av hjärnan är med och bestämmer nu.
Det känns bra. För beslut skall tas med hjärtat. I många fall med hjärnan, men där det handlar om dig själv, och vad du vill göra. De besluten skall tas med hjärtat.

Viktigast i ditt eget liv är du själv. Det måste du vara, för om allt rasar, om alla lämnar, då är den enda personen som står kvar du, och du måste känna dig själv, veta vart du står och känna att du gjort beslut som varit rätt. Många dumma beslut har tagits med hjärtat. Tell me about it. Jag har låtit hjärta styra head over heels. Men vad nöjd jag är över att det var den muskeln som styrde och inte hjärncellerna som trampade på.

Sen kan man ju alltid undra vad som händer sen. Kommer man tappa lite av det som mitt hjärta brinner för. Kommer jag tappa lite familj och släktkänsla, eller lite vänner på vägen? Alla känner vi så. Alla känner vi att när vi är förlångt bort, så börjar man känna tvivel. Herregud vad jag känt så. Räknat dagarna att få komma till de som jag sätter högst upp i min egna bokhylla. De som jag är så rädda om, att man tror det kan skaka en hel värld om de trillar ner. Och det kan det också. Trillar dessa personer ner från min bokhylla, så skakar det min värld något oerhört. Men det som får mig att känna mig trygg är, att jag blir inte av med dem. Hur lång tid det än tar, så försvinner dem inte.
För vi knöt ihop den rosetten för länge sedan, och bandet är långt. Ändarna hålls i hårt på var sin sida av Atlanten. Jag är här, och ni är där. Och jag är glad att det är så.
Jag är så jäkla glad över att vi kan göra det vi vill, på varsinn sida världen, och att det kommer fortsätta så. För ingen släpper sin sida, ingen släpper sin del. Alla håller i, och tar det lång tid innan man känner att det drar, så drar man själv och får tillbaka ett ryck. Ett ryck av hopp, av trygghet. Så kan man ta det lugnt igen.

Jag vet att jag har mina vänner och min familj hemma. Och jag har funderat och funderat. Jag funderade i ett och ett halvt ÅR, på om det var rätt. Men det jag missade var svaret. Ja, det var rätt. Annars hade jag inte varit här. Och det var rätt att åka hem till Sverige igen, det var rätt att träffa vänner och familj, att få rå om de man avgudar, att få pussa på mina vänner, hålla min mamma i handen och att förvarna min lillasyster om livet. Att få cykla med min bror och att få sitta och dricka kaffe med min farfar, åka bil med min morfar leka med mina kusiner och att bara vara det som jag är. En människa som tillhör de andra människorna. Som bryr sig till månen och tillbaka om dem, och få vara en människa som blir behandlad, på precis likadant sätt.

Men livet är inte till för att endast leva efter andra. Det är till för att leva för det du vill, och med dem du vill. Vill du ha barn och leva med din man nu, så skall man givetvis göra det, och vill man resa jorden runt, vill man spela på liv eller död, så skall man självklart göra det. Hjärtat har rätt.

Jag saknar mina vänner och min familj hemma, varendaste dag. Varje morgon, varje kväll. Varje natt. Det klart jag vill ha de nära. Det klart de vill ha mig nära. Men jag kommer ju hem. På obestämd tid, men jag kommer hem igen. Det måste man alltid tänka på. Jag är här jag vill vara nu men jag älskar likamycket de som inte är här nu. Det gör så ont att säga 'Jag inte vet när jag kommer hem' till de som frågar. Men det hade gjort lika ont i mig om jag hade frågat mina vänner som aldrig kom hem. Då måste man tänka på att det som gör mig gladast är att mina vänner gör något som gör dem glada. Och mina vänner är de överlägset bästa som finns. Jag vet att de vill ha hem mig, men alla säger 'Gör det du vill, lev ditt liv som du vill leva det, var lycklig' Och jag önskar dem alla likadant. Man kan få allt. Jag är säker på det. Bara inte samtidigt alltid.


God natt, och gör era val med hjärtat.
Kramar