Ensam & Övergiven
Jag älskar att vara ensam. När jag känner att jag börjar balla ur, dvs. börjar stalka någon, börjar tro att jag behöver en pojkvän, funderar på att blondera mig, tatuera mig eller andra drastiska saker så vet jag att jag måste få vara ifred. När jag varit ifred ett tag så blir jag lugn, hittar tillbaka till mig själv, mina tankar är rensade och jag vet vad jag vill igen. Jag älskar ensamheten, OM man väljer den själv. Vilket jag alltid gjort, tills jag fick erfara det andra alternativet idag. Påtvingad ensamhet. När jag idag efter att ha tittat på svanarna som simmer runt fontänerna i dammen i Santa Catarina parken i några timmar, läst en cosmo, druckit kaffe, käkat frukost i gräset, badat så kände jag att min kvot av ensamtid var fylld och jag skulle ta kontakt med någon av mina vänner här på ön. Så jag kan utnyttja min lördag och faktiskt socialisera mig lite.
Jag ringer då Jonas, som åkt med sina polare till Sao Vincente. Oskar och Jens som åkt till något ställe för att rensa sina själar. Sara och Patrik som är i Lisabon på fastlandet. Christina som är i Danmark. Kim, Linn, Emma och Ze som är i bergen och härjar. Carl svarar inte då han sover, Krille har ingen mobil, Simon har dragit och Surfat någonstans. Daniel svarar aldrig i sin mobil. Linus svarar inte heller då han är och badar. Öööh. HUR är det möjligt att ALLA mina vänner på ön gör något annat? Något som inte inkluderar mig. Det är så jävla fucked.
Nu säger jag ju inte att de borde bjuda med mig (jo, det gör jag) men jag menar... hallåå. Ja, jag vill vara ensam ibland, men jag vill kunna välja att sedan skicka ett sms och det kommer någon och träffar mig. Nähäpp. Inte det inte.
Som tuur var så gör livet ännu en otippad vändning och det händer massa saker som får mig på andra tankar. (Just nu tror jag inte mitt liv hemma i sverige kan bli knasigare, allt är upp och ned, ut och in och jag är så sjukt glad över att jag är här, och inte där just nu) Men så.. när jag ändå bestämt att det får bli Madeira ett tag till, sen får vi se.
DÅ kommer det mail. YOU GOT MAIL.
1:a Mailet erbjuder mig ett jobb i Ghana som volentär där jag skall hjällpa till att bygga skolor, hjälpa folk etc. Alltså PRECIS vad jag vill göra. Dansa av lycka.
2:a mailet var om Skola i Kalmar. Journalist. Eh JATACK. Jag vill skriva skriva skriva. Perfekt att börja plugga till hösten ju.
3:e mailet är från min chef på mitt Drömjobb som ni avundades så mycket. Jobbet som är det perfekta för mig, som jag drömt om i hela mitt liv. Jobbet som jag skrev Tack-men-nej-tack-jag-stannar-på-madeira-ett-tag mail till. Min chef (föredetta, pågående, blivande ?) Skriver att han verkligen vill ha med i företaget och att han gärna vill att jag tänker över det igen, och isåfall börjar när jag kommer hem igen... Eeeeeh. WHAT A FUCK. Vill han ens att jag skall jobba där, efter att ha tackat ja, blivit anställd och sedan sticker på en två veckors lång semester som nu är inne på 3:e månaden. Va?! Är inte DET ödet känner ni? Boorde jag inte bara ta det nu när gud gett mig en till chans?
Sen börjar kruxet. Jobbet här har ju massa massa att erbjuda mig. Jag är jättespänd på vad man får göra här i framtiden och hur det blir upplagt. PLUS att jag har en annan grej på G här, som jag verkligen vill satsa på.
Kan livet sluta ge mig så mycket bra erbjudanden någon gång?? Så jävla trött på 100 svinbra alternativ. Kan inte någon övre makt ge dem till någon annan och ge mig 99 dåliga alternativ och 1 bra? Snälla. Orka liksom.
Nu börjar folket återvända till Stan och mobilen plingar till ganska flitigt. ÄNTLIGEN. Men sen kan man väl inte förvänta sig sådär jättemycket action då alla levt loppan i solen idag. Suck. Jaha, 4-5 alternativ igen då som alla är fucking awesome som man måste välja mellan. Vilken crapy day.
Jag vet. Jag hade också skrattat om jag vart er över att jag hatar att livet vill mig så vääl helatiden. Inte kämpa för något. Bananskalen är snyggt utplacerade längst varenda jävla väg jag väljer. Och sen halkar jag in på något fantastiskt. Som vanligt då vill säga. Men men. Det är väl bara att tacka och ta emot I guess.
Jag ringer då Jonas, som åkt med sina polare till Sao Vincente. Oskar och Jens som åkt till något ställe för att rensa sina själar. Sara och Patrik som är i Lisabon på fastlandet. Christina som är i Danmark. Kim, Linn, Emma och Ze som är i bergen och härjar. Carl svarar inte då han sover, Krille har ingen mobil, Simon har dragit och Surfat någonstans. Daniel svarar aldrig i sin mobil. Linus svarar inte heller då han är och badar. Öööh. HUR är det möjligt att ALLA mina vänner på ön gör något annat? Något som inte inkluderar mig. Det är så jävla fucked.
Nu säger jag ju inte att de borde bjuda med mig (jo, det gör jag) men jag menar... hallåå. Ja, jag vill vara ensam ibland, men jag vill kunna välja att sedan skicka ett sms och det kommer någon och träffar mig. Nähäpp. Inte det inte.
Som tuur var så gör livet ännu en otippad vändning och det händer massa saker som får mig på andra tankar. (Just nu tror jag inte mitt liv hemma i sverige kan bli knasigare, allt är upp och ned, ut och in och jag är så sjukt glad över att jag är här, och inte där just nu) Men så.. när jag ändå bestämt att det får bli Madeira ett tag till, sen får vi se.
DÅ kommer det mail. YOU GOT MAIL.
1:a Mailet erbjuder mig ett jobb i Ghana som volentär där jag skall hjällpa till att bygga skolor, hjälpa folk etc. Alltså PRECIS vad jag vill göra. Dansa av lycka.
2:a mailet var om Skola i Kalmar. Journalist. Eh JATACK. Jag vill skriva skriva skriva. Perfekt att börja plugga till hösten ju.
3:e mailet är från min chef på mitt Drömjobb som ni avundades så mycket. Jobbet som är det perfekta för mig, som jag drömt om i hela mitt liv. Jobbet som jag skrev Tack-men-nej-tack-jag-stannar-på-madeira-ett-tag mail till. Min chef (föredetta, pågående, blivande ?) Skriver att han verkligen vill ha med i företaget och att han gärna vill att jag tänker över det igen, och isåfall börjar när jag kommer hem igen... Eeeeeh. WHAT A FUCK. Vill han ens att jag skall jobba där, efter att ha tackat ja, blivit anställd och sedan sticker på en två veckors lång semester som nu är inne på 3:e månaden. Va?! Är inte DET ödet känner ni? Boorde jag inte bara ta det nu när gud gett mig en till chans?
Sen börjar kruxet. Jobbet här har ju massa massa att erbjuda mig. Jag är jättespänd på vad man får göra här i framtiden och hur det blir upplagt. PLUS att jag har en annan grej på G här, som jag verkligen vill satsa på.
Kan livet sluta ge mig så mycket bra erbjudanden någon gång?? Så jävla trött på 100 svinbra alternativ. Kan inte någon övre makt ge dem till någon annan och ge mig 99 dåliga alternativ och 1 bra? Snälla. Orka liksom.
Nu börjar folket återvända till Stan och mobilen plingar till ganska flitigt. ÄNTLIGEN. Men sen kan man väl inte förvänta sig sådär jättemycket action då alla levt loppan i solen idag. Suck. Jaha, 4-5 alternativ igen då som alla är fucking awesome som man måste välja mellan. Vilken crapy day.
Jag vet. Jag hade också skrattat om jag vart er över att jag hatar att livet vill mig så vääl helatiden. Inte kämpa för något. Bananskalen är snyggt utplacerade längst varenda jävla väg jag väljer. Och sen halkar jag in på något fantastiskt. Som vanligt då vill säga. Men men. Det är väl bara att tacka och ta emot I guess.
Kommentarer
Trackback
