SJK

Seriöst. Jag är ju inte den som vill ha, eller någonsin behövt någon pojkvän. Jag har liksom alltid velat stå på egna ben. Alltid klarat det. Aldrig velat ha någon annan som säger, tycker eller tänker om mig och mitt liv mer än familj och vänner. Behöver inte ha någon att ta hänsyn till och som slipper drabbas av mina magiskt korkade beslut i livet. Min väninna sa nyss "Men Sara. Vadfan har hänt med dig?? Du behöver ju aldrig någon man, du är inte sådan, sluta med detdär, lägg av. Det är inte så du fungerar" Rätt, bästa vännina. Det brukar inte vara så..

Men. Jag vettekatten nu längre. Jag skulle nog behöva en klok, vettig, rolig, snäll och charming man. Som jag kan bråka med när jag behöver bråka, gråta mot när jag behöver gråta, mysa med när jag behöver det och skratta med mest helatiden. Det finns dock ett par punkter som ställer till med lite problem.

1. Finns det någon som är både snäll, klok, charming manlig och rolig?
2. VART finns han?
3. Hur skall man träffa honom?
4. ... Eh ja. De 3 punkterna över känns ju rätt hopplösa.

Frågan är vad fan man skall göra. Och sen HUR skall jag göra det? Jag lär ju inte snubbla över honom mitt ute på en ö i Atlanten liksom. Visst får jag enorm mycket kärlek och kramar av mina manliga vänner här, och ja, KK relationer kan man ju skaffa var och varannan dag. Men just idag, just ikväll (denna känslan kom för typ en timme sedan) så vill jag ha en man. En pojkvän, en kille, en B-friend som bara står ut med mina jävla psyko humörsvängningar och mina katastrofala fylle flippar, mitt otroligt störande bra morgonhumör och min enormt naiva och blåögda syn på världen.

Vem fan trodde att jag ville ha en man vid min sida idag? Jo, antagligen alla. Men jag menar en man som är min. Som inte finns här för ett ligg, eller för en film och vi senare säger hejdå o ses på jobbet. Utan en man som är min. Som jag kan begrava mitt huvud i hans armar och bara andas ut, eller andas in. Vad som helst. Vad jag känner för så.

Manliga vänner i all ära. Men just idag, så behöver jag mer än substitut. Idag vill jag inte stå på egna ben. Idag vill jag att någon annan ger mig en kopp te, pussar mig på pannan och låter mig sova innerst. Imorgon kommer inte vara så. Jag vet. Min mamma vet. Hon säger att det kommer ta tid för mig. Att jag har förmycket med mig själv, att jag måste hinna komma in i mitt eget liv innan jag kommer in i någon annans. Jag vet att hon har rätt. Hon har alltid rätt. Såklart hon har.

Men det spelar ingen roll egentligen. Jag står inte ut med en jävla instabil pojke till, inte en jävla idiotisk anabola gorilla som har ett ego större än staden han bor i.

En klok, snäll och rolig man. Som man kan ligga och läsa bredvid. Som får min hjärna att sluta snurra. Som får mitt hjärta att slå, och som får mig att sova lugnt om nätterna.

1 timme kvar tills det är Torsdag och jag ändrat åsikt. Jag vet. Ni vet. Du vet.


Men vet ni någon.. så kan ni ju upprätta mig. För nu jävlar behöver jag få upp hoppet på männen igen. Under 25 år är inte ens någon idé, men det visste ni såklart.

Tack för idag.