SJK

Jaha så var det Måndag igen då.

Jag åkte aldrig till stan igår, men skulle åka imorse egentligen. Men jag har legat totalt sömnlös inatt och tänkt på mitt liv, och vad jag har gjort och vad jag skall göra och särskilt på män.
Ja, alla män. Och jag ägnar vanligtvis inte en tanke åt män längre, men inatt så tänkte jag på dem så hjärnan snurrade.

Jag kom inatt att tänka på oralsex.
Att jag en gång gav mitt gamla KK en avsugning och att han sedan sa:
Du FÅR skölja munnen om du vill hjärtat.
Jag blev så jävla förbannad på honom så jag gav honom en örfil.
Vaddå FÅR skölja munnen? Klartsomfan jag får skölja munnen. Jag VALDE precis att suga av dig, jag valde att svälja dina framtida barn och nu känner du dig shysst och säger att jag FÅR skölja munnen? Vilken jävla idiot som säger en sådan sak?!?
Hade jag inte velat gå ned på dig, så hade jag väl förfan inte gjort det. Killar kan vara sådana idioter, och visst kanske detta bara var en gest att han skulle vara snäll och trodde att jag inte kände mig okej med att skölja munnen. Men vafan, det var ju inte direkt första gången jag gjorde det på honom. Men det var fan sista. Tack för tillåtelsen killen, men du kan ju glömma framtida avsugningar. Vilket han fick göra också, för jag gick inte ned på honom en endaste gång till efter det. Och kommer inte göra heller. Om inte han kan kontrollera vad som kommer ur hans mun, så skall han fan inte få ha min mun till någonting heller. Idiot.

Killar tror de är så jävla mäktiga, och som om vi tjejer känner oss tvingade till att ge dem njutning. Jag har aldrig känt mig tvingad. Jag har gjort det som jag velat, och har jag nu mot förmodan inte velat, så har jag ju inte gjort något heller. Efter dendär incidenten så var jag så jävla trött  på killar i allmänhet.
Senare när jag blev tillsammans med en kille, så gick jag inte ned på honom en endaste gång. Som tur var att han inte kände att det var viktigt, han kände mer att det var viktigt att gå ner på mig sisådär några timmar om dagen. Ja, besatt kan man nog kalla det såhär i efterhand. Och jag var ju ganska nöjd.
Men som med allt så KAN ju dock bli lite förmycket av det goda, och tillslut fick jag sätta upp tidsgränser, för att jag började bli lite paranoid gällande hans behov, att stimulera mina behov.
Vid närmare eftertanke tror jag nog att han var lite sexberoende trots allt. Tanken slog mig aldrig då, men nu såhär i efterhand så kan han nog vart det. Vi gjorde ju ingenting annat än att ha sex, och vara instängda i hans lägenhet under flera dagar, och han gick inte ens till jobbet. Sedan mot kvällen drog vi i oss vin och gick ut en sväng med hans vänner, men han ville helatiden gå hem så det slutade med att vi alltid, hur mycket jag än försökte få honom att lugna sig - gick hem.



Haha. Åh. Män. Jag älskar män, men jag hatar mäns hjärnor. Det är fan inte mycket vett som rymms där i. Och det lilla som rymms, försvinner snabbt när fredagen anländer och vett byts ut mot öl eller om de vill ha sex.
Sen så är det dessa män som faktiskt ÄR vettiga. De männen som är mer än sina genitala delar och bara handlingar. Dessa männen är de som blivit mina närmaste vänner. För hittar man en, då kan man fan inte släppa honom. När jag hade som mest killkompisar, så låg jag nog med de flesta. Vi kunde prata, hitta på saker ihop, chilla, ha sex, laga mat, åka till stan, gå på bio. Det var så jävla perfekt. Det är SÅ en bra relation ser ut. Visst kan man ju ha manliga vänner som man inte ligger med också. Det går ju jättebra. För vissa har man aldrig ens haft en tanke på att ligga med, och om tanken sedan kilats in mellan två hjärnceller, så har den släppt och flygt vidare lika snabbt igen. Men då skall det ju vara besvarat. Ingen skall vilja ligga, man skall bara vilja umgås och kramas men aldrig ligga. Fyfan vad jobbigt om man nu är den som vill ligga. Och tro mig, jag har varit den som velat ligga men inte fått det. Har nog aldrig varit så labil i en annans sällskap som då. Men nu när det gått ett tag, och vi fortfarande inte legat, så känner jag att det kanske var det bästa vi gjort. Det kanske var ett bra beslut, ett smart beslut. Jag tvivlar på det, men man vet ju aldrig.

Sedan kommer man till dem som man inte visste att man ville ligga med. De personerna som man träffar varjedag, hänger med, och har uppriktigt roligt med. Som man antagligen tänkt tanken på att ligga med både 2 och 3 gånger.. om dagen, men som man inte ens besvärat sig att antyda det för. Man är så jävla bra vänner, man har det så sjukt bra ändå, och även om jag inte tror, eller har vart med om att sex skadar en vänskapsrelation så finns det alltid någonting som gnager och säger att man borde låtabli, för tänk om det är så i detta fallet. Då är det fan inte värt att pajja relationen för att man ville ligga liksom. Sedan lägger ni er i samma säng, och funderar och funderar på om ni inte skall ligga ändå. Fast du vet inte om det är besvarat. Tänk om han skulle säga nej? Varför skulle han säga nej? Är han för rädd om vår vänskap? Det slutar med att ni inte ligger, för att ni somnar.
Men att ni sedan kan snacka om det och får reda på att båda ville, båda tänkte på det, men ingen visste hur den andra skulle reagera om förslaget kom. Jag tycker egentligen att sådantdär är mesigt. Jag är egentligen inte den som låterbli att fråga, och folk behöver aldrig ens fråga mig, för det har vart rätt uppenbart. Men nu så vet jag inte. Jag har nog ändrats under min tid i Portugal. Jag är äcklad av one-night's, att ligga med en kille jag inte känner. Det är inte riktigt min spelplan längre. Ligger jag, så ligger jag nu med folk jag legat med förut, eller folk som jag känner. Eller folk som känner folk som känner folk som jag sedan kan tänkas ligga med.

Tanken slog mig också inatt att jag har bara legat med EN kille, som jag bryr mig om. EN kille som jag har haft känslor för, och en kille som jag faktiskt valt att endast ligga med. Vet inte om det är bra eller dåligt. Bra för att jag inte är den som blir head over heels kär i varje kille som går på bussen, och dåligt för att jag inte vet om jag är kapabel till att känna känslor så lätt. Fast när rätt kille kommer in i ens liv, så vet man. Man kanske inte tycker killen är sådär jävla trevlig eller rolig som man hade hoppats, man kanske inte ens hade kollat på killen i vanliga fall för han ser inte ut som någon du någonsin skulle kunna tänka dig att vara med. Någon som ser väldigt annorlunda ut mot de du vart med innan, en som har annan humor, en som tycker, tänker och resonerar på ett annat sätt. Någon som kan få dig att bli totalt galen av ilska, på en sekund och som du skulle kunna kräkas över för att du är så trött på honom. Jag tror det alltid blir de killarna i slutet. De som du aldrig någonsin trodde från början, men som man likförbannat gifter sig men iallafall. Jga frågar mig fortfarande varför mina föräldrar gifte sig. De är varandras motsatser. Men i år är det 21 år som äkta makar.

Det jag försöker säga är att jag tror kärleken är blind. Nej jag tror inte. Jag är övertygad. För när man träffar någon som man vänder sig från direkt, för att det inte är din typ. Men när du sedan lär känna personen, skrattar åt honom, och märker att han faktiskt gör dig riktigt glad. Oavsett hur han ser ut, eller om han har intensiva humörsvängningar eller mother issues. Det spelar liksom ingen roll längre, för han är uppriktigt den vackraste människan du någonsin har träffat. På utsidan och insidan.

Jag vet inte mycket om Kärlek. Men Det är kärlek. Det vet jag att det är.