SJK

Fråga: Är jag hemma i Sverige nu? Var det min mamma som väckte mig imorse? Är det 70 cm SNÖ på utsidan?
Svar: Ja, det stämmer Sara, du är i Sverige. Och HERREJÄVLARIHELVETE vad kallt det är.


Jag skall nog ta det från början här. Från dagen jag flyttade från Madeira (Tisdags) och hur det har utvecklats till idag (Torsdag). Lyssna här:

Måndag. Sista dagen på jobbet. Sista dagen med mina underbara, fantastiska, älskvärda vänner och kollegor. Ville liksom inte att dagen skulle ta slut, ville inte plocka bort allt rosa o glittrigt från min plats, jag ville inte gå ut och säga farväl till alla som jag levt med varje dag såååå länge. Men det var ett måste. Och jag gjorde det. Sinnes sjukt jobbigt dock. Jag skakade och skakade, och visste inte vad jag skulle säga liksom. Fick också ett nervöst utslag på hela bröstet som var mycket märkligt. Har aldrig fått förut, har dock inte utsatt mig för en sådan situation heller innan, så det kanske inte är så konstigt. Jo.. men det var ju tårar. Det vet vi ju som stod där ute, men jag tyckte jag var rätt cool. Jag fick maaaaaaaaassa fina smycken o halsduk o finfina grejer, sen drog jag till The supermarket, slänge i 3 flaskor vin i korgen och drog hem. Satt påbalkongen o drack och läste boken som alla skrivit i till mig. Så fina ord. Och vet ni vad som hände då? DÅ grät jag. Som ett barn. Fy fan vilkn känsla. Jag har upplevt Hjärtekaos på hög höjd. Jag vill inte lämna, men jag kan inte stanna. Kan man inte få både och? Kan man inte ha alla man älskar samlade? Hur som haver. Sara kom upp, Madde B kom upp, Kim & Robin kom upp, Jonas, Kim och Linn kom också upp. Och där satt vi. Drack vin (vem kan klandra oss?) sen så sa vi farväl, och det var ju lite lagom jobbigt. Alla gick. Förutom Jonas som är min trogna känslopratare som satt o lyssnade på mig när jag drog i mig ännu en flaska vin på balkongen klockan var väl runt 02:någonting.

06:50 fick jag dra upp Jonas ur sängen. Sen ville jag själv dra mig till helvetet, då jag inte hade packat än!
1,5 år utomlands och jag har inte packat!! Vadfanärdetförfelpåmig? Jonas fick åka till jobbet och jag fick sätta igång med packningen. Fy fan. Lämnade en del kläder kvar som jag måste gebort, samt en stor hög som måste skickas ned (någon av mina vänner som känner sig manade, så hör av er) sen lämnade jag ca 132 påsar med skräp, kläder osv i hallen. Sorry Anna & Sofia men jag och Silva hann verkligen inte att ta med oss det, vi fick liksom knappt upp grinden så vi kunde köra ut bilfanskapet.

Väl ute på motorvägen så får jag något slags freakout och ber Christina att vända bilen. Mitt hjärta slår i typ 400.000 slag i sekunden (jag skrev TYP) och alla tankar flyger runt i huvudet. Är detta det sista jag kommer se av Madeira? Är det sista gången jag åker på vägarna? Ser palmerna? Se det finfina havet? Är detta verkligen sista gången? Christina fick väl agera någon akut psykolog där i bilen och fick mig lugnare. Som tur är, har Christina vana inom Guide och turist genren så hon fick syn på flertaler bussar med pensionärer i, som skulle till incheckningen och puttade iväg mig och skrek att jag måste ta mig till incheckningen innan dem. Jag haffade min väska, och sprang mot incheckningen, förbi pensionärerna som med förvånandsvärd takt närmade sig vårat gemensama mål. Jag tacka Christina för hennes tränade öga, för efter 2 minuter, 5 hjärtinfarkter, 1 ryggskott och jävligt dålig karma så var jag incheckad o klar. Fick ju förklara för damen att jag bott på Madeira ett tag o hade en del saker med mig. Jag fick ha med 15 kilo. Jo, Tjena. Mitt handbagage vägde ca 20. Min väska vägde ungefär 30 Kilo, och jävlar vad trevlig jag var när jag väl stod där.
Gick bra iallafall. Kostar 10 euro per kilo, som är över. Men Sara slapp betala. Tacka vettja min kundtjänst trevlighet. Hade inte vart as nöjd över att få betala ca 200 Euro.
Efter ett jobbigt adjö till Silva så drog jag i mig ett par öl. Sen skulle jag leta efter min gate. Icke sa nicke. Hittar inte fanskapet. Ringer min vän Nadja som vart på flygplatsen innan o frågar vart jag skall nu. (Hon var den enda av mina vänner osm visste att jag skulle hem) Hon säger att jag skall till gate 14, eftersom hon förstod det utav siffrorna på min biljett (???). Jag säger att jag lämnar mitt bagege för att kolla in gate 14. Nadja vrålar i telefonen att man inte får göra det, för då tror folk att det är en bomb i väskan. Jag har aldrig hört på maken, men accepterar det och går fram och säger till gubben som sitter mittemot mig på engelska: "Ursäkta mig, bara så du vet så är detta ingen bomb. Jag skall bara hit bort en stund." Nadja vrålar ännumer och säger att sådär får men VERKLIGEN inte säga till någon på en flygplats. Det är ju tydligen väldigt strängt med vad man får o inte får säga på en flygplats. Undrar om man får svära? Mannen var Cool iallafall, dock såg jag honom inte på flyget sen...

På flyget:
Sätter mig bredvid en superduper nörd som inte vågar kolla på mig.
Superdupernörden plockar fram en svensk hundralapp för att ge till flygvärdinnan.
SuperdupercpSara tar reflexaktigt tag i Superduper nördens Hundralapp och kollar maniskt på den.
"Woow, det ser ut som om det är en låtsaspeng, eller en tusenlapp"
Superdupernörden tar långsamt tillbaka hundralappen och nickar mot mig.
SuoerduperCpSara inseer vad som precis inträffade, och säger: Alltså, jag ÄR dum i huvudet.
Superdupernörden ser övertygad ut. SuperduperCpSara fattar att hon sa fel och säger: Jag menar, Jag är INTE dum i huvudet alltså.
Sedan får vi kaffe. Superdupernörden i en rosa kopp, och superduperCpSara i en blå. Sara vill byta mugg med nörden, men nörden vill inte då hans rosa mugg matchar hans rosa Ipod (surprise, surprise). Sara kom på att hennes blåa mugg matchar HENNES blåa Ipod och övertalar nörden att det är ödet som fört dem tillsammans. Superdupernörden trampar i Sara-Träsket och är såld. Vi pratade hela resan, och jag frågade alla frågor som jag funderat på i heela mitt liv. Han skrattade och svarade. Han var som ett jävla uppslagsverk. HELT INSANE! Och det bästa av allt är: HAN HAR GJORT GÖRAN PERSSONS HÖFTLEDSKULA!!!!! Jag har alltså suttit bredvid mannen som gör att Göran Persson faktiskt kan GÅ (tror dedära kulorna gör det va?) Jag är sjukt imponerad o undrar vad ödet har näst för mig. Snart kanske jag hamnar bredvid mannen som satte en annan kula i Kennedy.

Dagens Schema är att pulka lite, sen skall jag möta Maria som jag fick ringa igår o infa om att jag flyttat hem, sen skall jag försöka lägga upp videon på när jag överraskade Emelie igår med att komma in på Nadjas rum. Herregud. Det var det VÄRSTA jag sett. Hon skrek o grät oavbrutet i 3 minuter. Film finnes, Bio Brevemente.

Vill bara säga till er mina fina vänner på Kontoret att jag älskar er, och saknar er redan något oändligt. Och det har bara gått FYRTIOÅTTA timmar. Hur skall detta gå? Om jag hade vart er, så hade jag bettat på vilket datum jag kommer tillbaka om ni inte redan gjort det. För att... risken finns att det blir snarastmöjliga. Om jag går utanför dörren, så trillar mitt ansikte av. SÅ kallt är det.

KRAMKRAMKRAMKRAMKRAMKRAMKRAMKRAMKRAMKRAMKRAMKRAM