SJK

Jag är mycket medveten om att jag har jordens sämsta lokalsinne.

När jag bodde i Stenungsund så tappade jag bort mig i ett område, ringde mamma och grät för att jag var påväg från vårdcentralen då jag hade halsfluss, och då var jag inne på mitt 3:e år i den staden. Jag och min vän Rebecca gick också vilse i Steungsund och vi fick ringa våra lärare helt knäckta och beskriva att vi såg 3 gigantiskt höga torn. Läraren suckade och sa att vi befann oss i grannstaden. En annan gång gick jag vilse i min egen hemkommun. Var dock inte helt nykter, och fick ringa min vän Elin som fick hämta upp mig.
Jag har aldrig någonsin gått rätt på en Orientering. Jag & min väninna Nadja fick bli upphämtade längst en landsväg en gång, och en annan gång så gick halva klassen 6 timmar fel i skogen. Den andra halvan av klassen hade våra matsäckar och satt och hade 3's Videocall och filmade när de käkade upp all vår mat, medans vi satt på någon övergiven åker någonstans. Madeira var för mig ett hopplöstfall i början, men eftersom man inte tog sig sålångt upp i bergen så gick det ganska bra att lokalisera sig i stan tillslut. Men hittar fortfarande inte i Gamla stan och krokarna där omkring. I rest my case. 

Ja, som ni förstår så är jag urdålig på att hitta vart jag är, och gå samma vägar tillbaka.
Imorse gick jag på min morgonpromenad. Hade tänkt att gå runt i samhället som vanligt, men tog sedan spåret i skogen. För det kan jag ju.. borde kunna. Tog en väg som jag och min väninna tog förra veckan, och tänkte att Så svårt kan det inte vara att gå samma väg. Tjii fick jag.

Fick ringa min väninna i ett hopplöst tillstånd och förklara vart jag var. Hon försökte guida mig tillbaka, men jag visste inte riktigt hur det skulle bli då. Jag hittade äntligen en stig, efter att ha passerat övergivna vinskydd, med biltillbehör och rakaparat förpackningar och kläder. (Jag är ju övertygad om att det bor varelser som i "The wrong turn" som käkar människor. Och jag trodde det var där jag nu befann mig.) Livrädd började jag följa stigen, som aldrig tycktes ta slut. TUR att jag hade mobilen med mig och att det stundtals fanns ganska hyfsad mottagning. Annars vet jag inte vad jag hade gjort. Ca 3 timmar senare så kom jag ut vid en kyrkogård, fast bakom denna och nu är jag äntligen hemma. Stackars mina föräldrar som jag alltid skrämmer upp sådär.

Det känns som om jag har överlevt något livshotade och att jag nätt o jämnt överlevde. Vilket är nonsens, då det inte är så jävla farligt egentligen. Men jag kommer aldrig någonsin gå i skogen igen. Inte själv. Och förresten så skall det tydligen krylla av Marsvin däruppe, som är 2 meter stora!! Eller nej.. inte Marsvin.. jag säger alltid fel. Gigantiska grisar..... Vildsvin! AH, ni ser Vildsvin o människoätare!! Och detta överlevde jag. Pheuw!


Nu behöver jag Kaffe, och mammas tröstande efter denna traumatiska upplevelse.