Snabba Cash
Såg Snabba Cash igår.
Började ju läsa boken för ett tag sedan. Men den var så jävla dödensdöd tråkig, så jag slutade läsa den innan jag läst hälften.
Igår traskade vi in på Biosalongen och checkade filmen. SÅ inte alls bra.
Eller den var la helt okej. Men den gav mig så mycket ångest att det kröp i hela kroppen, och jag var påväg därifrån flera gånger. Herregud. Kokain. Det är inte sådär jättebra för samhället. Folk dör ju som flugor, och då menar jag inte de som brukar det, utan de som säljer och transporterar det. Uschochfyochblä.
Filmen utspelar sig i Stockholm, och jag fick flera gånger under filmen påpeka för Maria varför jag inte tog jobbet i stockholm. Backslick, kokain, pappa betalar, hela köret. Nope. Det är så inte mitt område.
Tänker på alla dem som är som J.W är i filmen. En kille som egentligen inte har några pengar, som kör svart taxi och gör det mesta för att kunna festa och hänga med sina svinrika vänner. Som tror att han är som dem. Stackarn.
Det skiter sig rätt rejält för pojken när han sedan är i sådant desperat behov av bekräftelse och pengar att gränserna suddas ut och blir obefintliga.
Kokain är pengar och makt. Och för många så är pengar och makt viktigare än andras liv.
Det som är mest skrämmande är att detta existerar ju helatiden, överallt. Folk dör och polisen har aldrig någon aning om varför, och är helt maktlösa för de vet inte vart de skall leta, och om de vet det. Vad fan finns det att göra åt det? I en scen så hälls det ut massa kokain på en silverbricka, och killarna drar i sig det. Min väninna sa just då: Fyfan vad sjukt.
Tanken slog mig då att jag tyckte inte alls det var sjukt. Det var kokain, folk tar det. Oavsett vilken position de har i samhället, så brukar de kokain. Jag kom att tänka på alla kvällar jag suttit med folk som dragit i sig linor, skickat plattan framför mig, fram och tillbaka. När jag bett en kille att inte dra i sig kokainet, åtminstonde inte framför mig. Linor uppradade i köket som han och hans vänner såg som en del av vardagen liksom. Fyfanihelvete. Jag skulle aldrig, någonsin ta sådana droger. Det finns inte en chans. Inte EN jävla chans.
Det som skrämmer mig nu i efterhand var hur snabbt det gick att vänja sig med kokainet runt sig. Hur snabbt det gick att acceptera att sitta på samma köksbänk som det var snyggt uppradade linor på.
Började ju läsa boken för ett tag sedan. Men den var så jävla dödensdöd tråkig, så jag slutade läsa den innan jag läst hälften.
Igår traskade vi in på Biosalongen och checkade filmen. SÅ inte alls bra.
Eller den var la helt okej. Men den gav mig så mycket ångest att det kröp i hela kroppen, och jag var påväg därifrån flera gånger. Herregud. Kokain. Det är inte sådär jättebra för samhället. Folk dör ju som flugor, och då menar jag inte de som brukar det, utan de som säljer och transporterar det. Uschochfyochblä.
Filmen utspelar sig i Stockholm, och jag fick flera gånger under filmen påpeka för Maria varför jag inte tog jobbet i stockholm. Backslick, kokain, pappa betalar, hela köret. Nope. Det är så inte mitt område.
Tänker på alla dem som är som J.W är i filmen. En kille som egentligen inte har några pengar, som kör svart taxi och gör det mesta för att kunna festa och hänga med sina svinrika vänner. Som tror att han är som dem. Stackarn.
Det skiter sig rätt rejält för pojken när han sedan är i sådant desperat behov av bekräftelse och pengar att gränserna suddas ut och blir obefintliga.
Kokain är pengar och makt. Och för många så är pengar och makt viktigare än andras liv.
Det som är mest skrämmande är att detta existerar ju helatiden, överallt. Folk dör och polisen har aldrig någon aning om varför, och är helt maktlösa för de vet inte vart de skall leta, och om de vet det. Vad fan finns det att göra åt det? I en scen så hälls det ut massa kokain på en silverbricka, och killarna drar i sig det. Min väninna sa just då: Fyfan vad sjukt.
Tanken slog mig då att jag tyckte inte alls det var sjukt. Det var kokain, folk tar det. Oavsett vilken position de har i samhället, så brukar de kokain. Jag kom att tänka på alla kvällar jag suttit med folk som dragit i sig linor, skickat plattan framför mig, fram och tillbaka. När jag bett en kille att inte dra i sig kokainet, åtminstonde inte framför mig. Linor uppradade i köket som han och hans vänner såg som en del av vardagen liksom. Fyfanihelvete. Jag skulle aldrig, någonsin ta sådana droger. Det finns inte en chans. Inte EN jävla chans.
Det som skrämmer mig nu i efterhand var hur snabbt det gick att vänja sig med kokainet runt sig. Hur snabbt det gick att acceptera att sitta på samma köksbänk som det var snyggt uppradade linor på.
Kommentarer
Trackback
