SJK

Nu har jag suttit hos min uråldriga vän Lisa. Inte för att hon är jättemycket äldre än mig, och inte heller att vi känt varandra i hundra år för det har vi inte, utan just uråldriga för att det känns så. Vi har inte setts på evigheters evigheter, men när vi ses så känns det som det gjorde åren innan. Inte ett dugg konstigt.
Märkligt det dära. Hur vissa kan ta pause ur ens liv, för att senare komma tillbaka, utan att det känns som ett uppehåll eller en märklig situation. Men som tur är att varken jag eller lisa har lite att säga. Vi varvar med ångestfyllda historier, fylleupplevelser, knasiga män och lustiga kompisar, och just det dära att bli beroende av saker. Drycker, relationer, människor och Män. Det som skiljer min och Lisas relation, från andra relationer jag har med folk är att jag och Lisa har inte hört av oss till varandra, någon gång. Inte under flera år. Så det är liksom ingen som sms:at och velat ses 2008 för båda har haft två vitt skilda liv. Men när vi nu kom på att vi ville träffas så gjorde vi det. Lisa har inte skickat sms till mig där det står att hon vill träffas, men sen kommer med bortförklarningar när dagen infaller, och jag har inte ringt henne, och hon låtit bli att svara. Utan nu träffades vi bara, och det är fortfarande underbart att vara med henne. Men människor som säger att jag är deras bästaste vänner, att de älskar mig, saknar mg, vill träffas men aldrig någonsin kan ta sig tid för ett endaste jävla telefonsamtal. Nejdutack.

Åt helvete med människor som inte hör av sig, som inte bryr sig och som egentligen inte är det minsta intresserade av mig och mitt liv.  Jag kommer inte höra av mig, om inte de gör det, jag kommer inte kolla om personen lever, om inte personen i fråga bryr sig om jag lever! För jag är så jävla trött på att vara den drivande personen i mina vänskapsrelationer. Nu talar vi GIVETVIS inte om alla. Men vi talar om några få. Och några få relationer där jag har mer kontakt med deras telefonsvarare, facebook walls och obesvarade skypes eller FB chattar.
Sen får man av vissa ett sms, eller ett samtal efter någon vecka med ett förlåååt, och en bortförklarning. Öh. Jag vill inte ha någon ursäkt, jag vill ha en vän som svarar när jag ringer, eller någon gång kan ta upp telefonfan och faktiskt ringa själv. Jag trodde det var så det fungerade nämligen när man var vänner? Och somliga låtsas inte ens som om de bryr sig, de kan inte ens förmå sig att skicka en bortförklarning på sms, mail eller något annat sätt. Lika bra det dock, så kan man sålla bort dem direkt.

Jag skall ha människor runt mig som ringer utan att det går 2 veckor, som bryr sig, undrar om jag lever, och som är glada.  Jag kommer dock inte fördjupa mig i detta ämnet här på bloggen. För folk tar allt så väldigt hårt det jag skriver här och det blir så mycket ifrågasättningar om alla ämnen. Så jag kommer inte skriva om vilka jag skriver om, vilka jag känner såhär för. Jag kommer dock göra det när jag är världskänd, skriver för en tidning och när ingen längre har mitt nummer eller vet vart jag bor. Kommer bli underbart!

Well. Nu får det vara slut på den eviga kritiken mot samhället för ikväll. Och jag tror jag har fått sagt mitt nu.
Men jag tror det är bra för folk att få sig en tankeställare ibland. För hör du inte av dig, så kommer din vän sluta också, och då förlorar du den personen vilket du säkert inte vill, men du är för bekväm, lat och tycker alltid att du har för mycket att göra för att ringa. Bli bättre på att höra av er, så kommer ni ha kvar folk som betyder något längre i era liv. Och jag tycker att ni som har dessa vänner också, vart i världen de än bor - borde göra likadant. För det är inte riktigt så vänskap fungerar. Bekantskap må funka, men inte bra vänner. Punkt slut.