SJK

 

Inlägget under kommer spela er ett spratt. Jag vill fortfarande vara singel. Jag vill inte ingå i ett förhållande just nu. Inte av anledningen att jag vill ligga med andra. Aldrig någonsin. MEN för att jag vill veta vad jag vill innan någon annan börjar blanda sig i och jag måste ta hänsyn till dennes känslor. Jag vill vara singel. Men jag vill bestämma mig för vad jag känner för det alternativ jag känner är relevant just nu.

 

Bara för att vara tydlig. DS.

 

The thing called love. Crying your heart out efter några glas rött, musik om kärlek och en stjärnklar himmel. Allt detdär som jag gärna undviker. Resten av livet om det går. Men det gör det antagligen inte. Ibland så måste man väl. Måste face the fact. Måste rannsaka sig själv. Vad vill man, och vill man göra någonting åt det?

Reagera och agera.

 

Men så sjukt mycket lättare sagt än gjort. Man vill och man vill och sedan kommer man på saker som man liksom förträngt och sedan vill man inte. Jag kan bli förälskad hur lätt som helst, och när jag blir kär så kommer det aldrig gå över. Jag är övertygad då jag nog aldrig varit kär. Jag tycker om så mycket, så många så det finns liksom ingen plats att bli kär på. Och jag finner det ganska onödigt. Rädd för att jag förlorar allt detta fina jag har om jag väljer kärlek till en person. En annan sorts kärlek.

 

Men hur vet man? Kan man inte gräva fram ett facit från någon underjordisk grotta där det ligger en skattkista med livets facit i. Jag behöver bara ett Ja eller ett Nej. Jag begär inte mycket. Men är det rätt. Är det ? Hur vet man. Nej man vet bara inte. För när jag blir kär, då skall det vara The One. Den som jag gifter mig med, reser med, bygger hus med, skaffar barn med och sedan spelar Bingo med. Så tycker jag egentligen inte annars. Var sak har sin tid. Man kan älska flera, under olika perioder i livet, Man får ändra sig. Men när det kommer till Mig och min kärlek, så har jag inte slösat den på någon man innan. Så.. jag vill ha en. Föralltid. Vill inte ha fler män, inte vakna upp med mer ångest. Jag vill bara.. tror jag.. kanske.. kanske.. jo.. men du vet. Kanske bara välja en. Typ.

 

 

Någon med sjuka multipla personligheter ser ut att ha skrivit detta inlägget.

 

 

Har ikväll suttit på den vackraste tjejen jag känners balkong och druckit vin. Mawlon, eller döpt till Malin är hon egentligen, men Portugisiskt döpt till Mawlon. Fantastiska, kloka, roliga, smarta, vackra Mawlon. Utan dig vet jag inte vart i världen jag hade befunnit mig, och det är inte negativt menat.

 

 

Många fantastiska uppfinningar har tillkommit på 2000-talet. Realityshows med kloka ungdomar som bor tillsammans i en villa, Bratz-dolls, Farmville, drogen Badsalt som gör att man vill äta upp varandra. Ja ni ser, mycket kloka saker som ploppat upp här och var under 2000-talet.

 

Om vi tar och bortser från alla dessa hjärndöda saker så kan vi fokusera på någonting som faktiskt är riktigt bra. Och det är skoskavsplåsteret. Jag belönades med sjuka skoskav i helgen efter ett par nyinköpta skor, och jag investerade då i - skoskavsplåster. Dessa är så sinnessjukt att igår när jag klev ur duschen så trodde jag att bitar av min fot hade lossnat och liksom hängde löst, men det var ju skoskavsplåstrena som kamoflerar sig så bra att man glömmer bort att man använder dem och sedan blir rädd när de börjar lossna.

 

 

 

 

 

 

GM GM GM!

 

Vill väldigt gärna blogga men jag vet inte hur jag skall ro det i land. Är alltid på g när jag kommer hem, på morgonen innan jobbet, ibland på lunchen. Men nix. Det slutar alltid i ett ekande inlägg för allting annat kommer alltid emellan. ALLTID. Igår hade jag ändå riggat upp med en del saker som jag skulle kvacka lös på, men icke. Drabbades av akut illamående, dag 9 i rad och fick gå o lägga mig kl 21,15.

 

Ja men ni hajjar. Fyfan vad jobbigt det måste vara att vara mig och allt detdär.

 

Återkommer.. förhoppningsvis. För just nu känns det som om jag kommer kräkas ned skärmen.

 

 

 

 

 

 

Ibland känns det som om någon filmar en. Inte på något obehagligt sätt alltså.

Typ som igår. När jag skall tömma plåten som står i frysen på vatten eftersom jag fortfarande frostar av den. Och jag tippar hela plåten över golvet. När jag precis torkat upp detta och har gjort klart kaffet (snabbkaffe så vet inte om man kan kalla det gjort..) så går jag rakt in i dörrkarmen och kaffet skvätter ut på vardagsrumsgolvet.

Och sedan när jag äntligen är utanför dörren påväg till jobbet så kliver jag på en kackerlacka. Ljudet har satt sig i ryggraden, hörselgångarna, hjärnan, nervsystemet och på alla andra ställen där man inte vill ha detdär ljudet.

 

Jag menar...vi snackar inom en timmes tid nu.

 

Helt seriöst. Hur liksom?

 

 

 

 

 

 

En skrämmande sak som min väninna berättade här om dagen om en kille som hon dejtade under ett tag.

Detta kan vara bland det sjukaste jag har hört vid närmare eftertanke.

 

Well. Min väninna träffar en kille, de börjar dejta, börjar ligga och yada yada. Detta pågår ett tg och sedan så bestämmer sig väl båda att det inte känns rätt och de går skilda vägar.

För ett tag sedan så var hon uta på krogen med våra vänner och hon ser då denna mannen. Hon går inte fram till honom utan är bara cool som hon är liksom. Efter att tag så går denne man fram till min vän och börjar prata "Hej, allt bra?" Ja, men det är ju bra liksom. "Så.. hur gammal är du då?" Min vän börjar då skratta. Och säger "Eh.. du skämtar med mig va?" var på killen svarar: "Nae.. hur gammal kan du vara. 20 kanske?" (Hon är 23 skall tilläggas) till svar tittar hon bara helt förundrat på honom.

 

Killen förstår då att detta är samma tjej som han hade en relation med för ett tag sedan, och nu snackar vi inte 10 år - för folks utseende kan förändras under långa perioder, absolut. Men nu snackar vi 6 månader. Helt jävla otroligt. Han skämdes tydligen supermycket och har inte hört av sig sedan dess. Sjukt förståeligt då han trodde att det var en helt random tjej som han aldrig har träffat förut.

 

Min väninna måste ju verkligen ha ett utseende som attraherar honom om han 2 gånger börjar ragga på samma tjej. En gång efter att de brutit upp. Helt jävla absurt. Män alltså.

 

 

 

Man vet ju liksom. Så jävla jobbigt. Dränkt i skuldkänslor, Men hög på adrenalin.

But my body keep on telling you yes.

This song..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror jag har fått Salmonella.

Just för att jag i lördags sa "Alltså.. jag tror inte på Salmonella. Jag tror inte att det finns. För isåfall så borde jag redan ha fått det vid dethär laget" Och just av denna anledningen så är jag inte särskilt försiktig i köket när jag hanterar kyckling. Jag sköljer ju av skärbrädan mellan kycklingskivandet och grönsakshackandet givetvis, men eftersom jag någonstans har tänkt att det är lite utav en myt så har jag inte varit så försiktig som man borde vara.

Och nu för någon dag sedan så började jag få så sjukt ont i magen. Sedan fick jag huvudvärk, svettas sjukt mycket och mår illa. Typ. 24/7. Paniken inatt när jag tänkte att jag var med barn var inte någonting som jag önskar någon annan direkt. Helt ensam. Mitt i natten.

 

Har försökt slå bort Gravidtankarna nu under dagen. Nej, vafan klart jag inte kan vara med barn. Det kan ju inte hända. Får inte hända om annat. Så slog det mig. Salmonella. Jag käkar ju kyckling helatiden liksom. Så jag kollade upp symptomen. Jajamen. Stämmer in på pricken. Dock så stämmer ju alla sjukdomar in om man har symptomen framför sig. Skrev till mamma på FB chatten nu: "Mamma! Jag tror jag har fått Salmonella." Ganska skönt när mamma är såpass inne i svängen ibland att hon har Facebook på telefonen och jag kan skriva till henne även när klockan är 23:20 på en måndagskväll och jag vet att hon svarar. Efter en lång utläggning om symptomen så svarar hon:

 

 

Så jävla pedagogisk morsa. För jag nämnde väl hur otroligt trivsamt jag tyckte det var inatt att ligga själv och ana att man skulle kunna vara med barn va?

 

Alltså. Jag är ju givetvis inte gravid. Och hade jag varit det så hade jag ju aldrig någonsin skrivit om det i en jävla blogg som alla nyfikna ögon kan läsa. Känns liksom inte som ert område. Men jag skulle garanterat sälja historien till Aftonbladet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kollar på en film med Hugh Grant och Julia Roberts. Notting hill. Har inte sett den sedan den släpptes. 1999, jag var 10 år och gick på bio med mamma, hennes bästa vän, och hennes dotter som var min bästa vän. Då var den bra. Mucho bra. Men nu.

 

Alltsåå... stor jävla risk att hans livs kärlek bara helt plötsligt står där utanför dörren liksom. Mm nog.

Klassas sådanahära makabra kärlekshistorier till Feel good filmer? Känner lite att det är tvärtom just nu. Feelgoodfilm. Nae. För när eftertexterna börjar rulla och filmen är slut så känner man sig nog lite mer deppig än glad. Woho, han fick Julia Roberts, precis som han ville.

 

Jag säger inte att jag inte är bitter för tillfället. För det är jag. Bitter och avundsjuk på den som upplever när ens livs kärlek står utanför dörren. Usch.

 

 

 

 

 

Tagit ett bad o ligger i soffan med en bok i knäet och kaffe på vardagsrumsbordet. I detta ögonblicket kan jag sakna att mamma stryker mig över huvudet och säger "Sara mitt hjärta.. drick inte kaffe såhär sent.. då kommer du aldrig kunna somna" Jag har aldrig haft problem med koffein sent på kvällen men man orkar liksom inte dra den historian igen för henne. Så man ler bara. Och kollar på henne jättelänge tills hon försvinner ur rummet. Gud vad jag saknar familjestunderna. Saknar att ha alla runt mig. I samma hus. Höra diskmasinen plockas upp på morgonen, matkassar ställas ned i hallen, någon som ropar Haaaallååååå när denne kliver in genom dörren.

Saknar min familj och allt som kommer med den. Väldigt, väldigt mycket.

 

Fina fina familia.

 

Idag fyller Oskar 25 år. Tjugifem jordsnurr.

Hade mer än gärna firat honom inatt och sedan ägnat dagen åt middagar och annat, men vi bor ju inte ens i samma land längre - vilket förhindrade själva firandet en del.

Så, jag bestämde mig för att frosta av hans frys. Dåligt samvete i samband med god gärning typ. För jag har lite dåligt samvete att jag inte är där när han fyller 25. Det är ju stort liksom. Nu är han vuxen påriktigt. 25 jordsnurr hade han skrivit att han var om han skrev en insändare till  Kamratposten.

 

Jag o en vän snackade om det igår. 18 år och man blir myndig o vuxen. Men jag ser inte en endaste person som vuxen innan de passerat 25. Hon instämde. Skumt ändå att man är "Vuxen" i 7 år innan man blir Vuxen. Det är några år av spelrum och det är ju en bra tid, så man liksom vänjer sig. Det sägs ju att det tar 7 år innan någonting blir en vana. Eller 7 veckor är det väl. Men ja, ni hajjar grejen.

 

Idag har jag suttit på balkongen och solat bara. Solat och snackat med My o Pernilla.

Känner att min Sociala Shutdown mynnar ut nu. Eller den mynnar iallafall ut till att mynna ut.

Eller jag vet inte. Kan inte veta förrän imorgon egentligen. Om jag suckar o himlar med ögonen när jag ser folk, eller om jag står o maler sönder om hurvida Katie Holmes o Tom Cruise har skilt sig eller inte i kaffekön.

Undrar om kön hade gått snabbare på morgonen om jag inte stod där o tjatade o glömmer trycka på knappen.

 

Eh.. vart var jag. Jo, Oskar fyller 25. Dåligt samvete, men vafan. Det var ju han som flyttade liksom.

Och.. ja. Jag frostade ändå ur frysen. Eller.. jag frostar fortfarande ur frysen och klockan är 23:01.

 

Men asså. Grattis som fan Oskar. Hoppas vuxenlivet är till belåtenhet.

 

 

 

Igår hade vi chill-grill-farväl-Ajla-kväll. Why? Jo för att Ajla drar, och vi gillar att grilla. Rättelse: Jag gillar att grilla. Typ lite skrämmande mycket. Det var hur so haver en helt makalös kväll. Mycket folk som jag egentligen annars inte umgås med, men som jag nu satt vid samma långbord som. Folk jag inte träffat innan och syskon till kollegor.Klockan var efter 3 när alla var ute ur lägenheten. 12 vinflaskor och 36 öl senare.

 

 Känner mig lite som Fredde Shiller i Solsidan.

Vill typ grilla allt. Allt, allt allt. Nu kan jag ju inte grilla youghurt till frukost men jag har funderat på hur det hade gått att grilla ägg. Lär ju inte vara helt fel ute.

 

Brorsan hade köpt en Smörgåsgrill här om dagen. Han snackade om den som om detta var det bästa köp han någonsin gjort. Jag kunde inte annat än att instämma. En Smörgåsgrill som man kan fälla ut så det blir en vanlig grill. En bordsgrill liksom. Elektronisk givetvis. Jag är mer åt kol-real-stuff-nature-hållet. Men jag skall inte sticka under stolen med att jag beundrar hans Smörgåsgrill. Och så var den på rea också - GAH! En Smörgåsgrill på rea.

 

Helloo BBQ Heaven.

 

 

 

Det som sällan inträffar hos oss översociala personer. Vi som höjer på ögonbrynen när vi inte fått mer än 2 sms från 2 olika personer på en dag. Som undrar om facebook laggar när det inte är tvåsiffiga notifications efter 9h senast man var inne o kollade. Personer som jag som verkligen lever ett liv av den sociala rangen, det som makes our days liksom. Och sen ibland, någon gång så inträffar The social shutdown.

 

Någonting som man egentligen själv inte styr över men som hoppar in o stänger alla dörrar och fönster man haft öppna.

Man vill inte ens vara online på facebookchatten, man öppnar inte sina sms på några timmar, man svarar inte på alla skypes eller samtal och man pratar inte med någon som man absolut inte kan tänka sig att prata med helhjärtat till 100%. Jag kände redan igår, första dagen av denna veckan att detta mycket väl kunde tänkas bli en sådan vecka. Alltså människor. Jag orkar inte. Inte nu, inte på en stund. Vänta lite lite så kommer det tillbaka snart. Det brinnande intresset för er och era liv.

 

Idag är jag inte den som kallpratar. Idag var jag den som pluggade in hörlurarna och lyssnade på Mumford & Sons en hel arbetsdag på kontoret. Idag.. orkade jag liksom inte. Jag gick till mataffären och hade ett 25 minuters långt samtal med min moster om livet istället på lunchen. För jag var inte särskilt sugen på att sitta med någon annan idag i 33 graders värme och snacka. Och den andra delen av lunchen satt jag o jobbade. Idag valde jag det.

 

Idag frågade 3 personer innan klockan slagit 10 på morgonen om jag mådde bra. Ja, jag mår bra. Asbra. Jag orkar bara inte lyssna på någon annan än mina egna tankar idag. Jag vill inte upplevas som dryg, inte som deppig eller nere. Men vem kan klandra människorna runt mig liksom. Egentligen.

Jag är ju den som står i kön till kaffemaskinen o maler på om allt från Toast o marmelad till dagens bild från National Geografic. Im one of thoose liksom.

 

Fast - inte idag. Hoppas på ett uppsving i min socialakompetens imorgon. Eller kanske inte. För den är det fan inget fel på. Det är nog andras (absolut, absolut inte alla) kompetens det är fel på, och det är väl lite därför det är så sjukt bekvämt med en social shutdown då och då.

 

Man må ju spara in på hjärnan ibland liksom. Och på pratet. Control your mouth, not your mind står det på min laptop på kontoret. Jamen visst. Precis så tänker jag nu.

 

 

Ja, jag mår bra. Jag orkar bara inte prata med dig just nu liksom.

 

 

 

 

Idag har vart en fantastisk dag. 33 grader celsius och när jag kommer hem.. så börjar jag tänka.

What a fuck am I doing... Men. Det går över.

 

 

 

Fylle sms. Vi har berört ämnet många gånger innan och jag har antagligen nämnt för er att det är en sjukdom. En sjukdom som jag är drabbad av. Nu på den senaste tiden (3 till 4 veckor - absolut inte mer) så har jag  trappat ned gällande symptomen som rör sjukdomen. Jag fyllesmsar inte alls lika mycket, eller.. typ inte alls.

 

Hur som haver, så har jag en vän som under nu snart 4 år blivit drabbad av sjukdomens verkligt mörka sidor. Han utsätts i stort sätt alltid för dessa vulgära, vågade, känslosamma och sporadiska meddelanden som skickas iväg i samband med alkohol. Eftersom bråkdelen av de som läser denna bloggen träffar mig varjedag och har gjort det de senaste åren så vet ni ju att det är Oskar som är offret i situationen. Min goda vän Oskar.

 

Förr så kunde han bli lite småsur, eller - väldigt upprörd över dessa sms. Beroende på innehåll - givetvis. Men det senaste har han ändå tagit det med ro. Jag vet inte om det är för att jag har slutat att ens reflektera över dessa smutsiga ord jag skriver nattetid då jag alltid raderar sms:en jag skickar när klockan slagit 23 eller om det är så att han faktiskt har vant sig tillslut. Jag har otaliga gånger tagit bort hans nummer från mobilen, men eftersom jag har hans nummer inbränt i hjärnbalken sedan han skaffade det så går det liksom inte att glömma bort det. Och tro mig - jag har försökt att glömma bort det. Ibland glömmer jag hur många 8:or det är, och höftar lite. Men nog får han ett sms alltid. Och det får nog alla andra portugiser med 8:or i sitt nummer också.

 

Mycket ångest har bidragits pga dessa tequilafyllda visor som skickas med hjälp av klumpiga fingrar och kisande ögon. (Ja, jag är en av de som blundar med ena ögat för att se vad jag skriver när timmen är slagen för sms).

Och jag som utsåg mig själv till ett rent o skärt geni när jag kom på att jag kunde motarbeta ångesten genom att radera utgående sms och därför inte veta om att jag har fyllesms:at. Detta förstörs dock 99 ggn av 100 då jag alltid får ett sms svar dagen efter som ofta lyder "Eeehm..", "Huh?" "Hur mycket tequila blev det igår?" eller "Bra fylla inatt ?" Detta är inte svar från Oskar, för hur mycket jag än önskar att jag endast kunde fyllesms:a EN person varenda gång, så gör jag inte det. Det är helt random personer, varjegång. Men Oskar är heltklart en av de tyngst drabbade genom åren.

 

Nu när man tror att ett "Eeehm.." skulle framkalla mycket ångest på söndagmorgonen så har jag nu träffat på något värre. Oskar har vässat treudden och skickar nu tillbaka den i samma riktning där den kom ifrån. Han fyllesms:ar mig. "Oj, men då är det ju lika" tänker ni nu. Men nej nej. Detta mina vänner är inte lika. Han fullkomligt klår upp mig och min stolthet som jag bär i nyktert tillstånd. Han skriver politiskt och etiskt korrekta fyllesms. Han stavar rätt och han använder punkter PÅ RÄTT STÄLLEN.

När jag alltså kan skriva en natt till Oskar någonting oerhört icke rumsrent eller att jag vill gifta mig med honom så skriver han alltså en mening på korrekt svenska och skriver "Fylle sms!"  - I  S M S: E T.

 

Förstår ni hur förnedrande det är när en människa som är berusad klarar av att hålla sig saklig, utan att skriva massa käleksförklarningar eller sexuella anspelningar? Han kan alltså skriva att han sitter ute o lyssnar på 70-tals musik och att det regnar. Eh, Vem är du? Är vi uppväxta på samma planet? Universum?

 

Jag skäms verkligen när jag tar emot dessa fullkomligt normala sms när jag vet hur långt över gränsen mina sms är till honom, hur banala och absurda de är. Det är fruktansvärt att få ett "Jag är fortfarande ute" sms kl 3 på natten. När jag vet att jag själv hade skrivit något i stil med "Let's make babies"

 

Han läxar alltså upp mina fyllesmsningar med egna fyllesms. Fylle sms som skulle kunna vara skrivna kl 14 på en onsdag liksom. Det finns inte mycket som upprör mig så mycket som när folk har ryggrad i sina fyllesms. VAFAN. Skall det fyllesms:as så skall det vara smutsigt, turbolent, kärlekssamt, hatiskt, porrigt eller någonting annat som man inte visar personen - just en onsdag kl 14. Kan man störa sig på att en person skriver trevliga fyllesms? Antagligen inte.

 

 

 

Detdär med att flytta utomlands och ha sina vänner i Sverige kan många se som ett problem. Men icke jag. Man kan höras precis lika mycket ändå. Idag har vi telefoner, facebook och skype. Jag slår verkligen ett slag för skype som är den Utlandsvågliges bästa vän om man vill hålla kontakten med sina vänner. Och tvärt om såklart. Den som är kvar i Sverige som har en vän i utlandets bästa vän - för det fungerar ju båda vägar. Right?

 

Nu släpper jag lösningarna och riktar in mig på problemen istället: Varför anser folk i Sverige att det är den som flyttades ansvar att höra av sig. Under min tid i Utlandet alltså - närmare 4 år så är det inte en bråkdel av gångerna som någon av mina vänner i Sverige har rint till min portugisiska eller Luxembourgs mobil. Det hände en gång att min kära vän ringde när jag bodde i Luxembourg . javisst nu hade jag en hemtelefon, men jag menar annars då. EN gång liksom. EN person. Min kära vän Josefine.

 

Jag vet att det inte är lika billigt att ringa till utlandstelefoner som till Svenska. Mycket medveten om det. Men om man pratar någon minut, det är allt som behövs, om intresse hade visats så hade jag ju kunnat ringa upp. Men det gör ju liksom inte det. Nu väljer dessvärre min mobil att inte ta emot alla sms som jag får från Sverige (förutom mammas - för de kommer alltid fram märkligt nog) och jag kanske har ett par tusen sms som ligger pending nu o inte kommer fram och folk kanske känner sig bortglömda, men det är dem inte. Tvärtom. Jag tänker på mina vänner helatiden. Men det känns som om jag kommit till det stadiet där jag faktiskt, gladerligen hade uppskattat att få ett samtal även om deras första tanke är att det är svindyrt, för det är väl värt det?

 

Jag talade med min kollega om detta och hon kände igen problemet. Och jag vet att det är så. Men om ni nu mot förmodan inte kan ringa, så kanske ni kan logga in på skype då? Eller ringa min mobil - göra mig varm om hjärtat och sedan kanske vi kan logga in på skype o ringas där då - gratis? Intresse av att höra vad jag gör och hur jag mår utan att skriva på facebookchatten hade ju varit en vidunderlig gåva till mig - any day of the week.

 

Kanske är jag känslig, men alla som känner mig vet ju att min familj o mina vänner är mina absoluta prioriteringar här i livet, och jag vet att de vet det. Och jag vet att mina vänner älskar mig gränslöst och saknar mig varje dag (särsklit helgerna, det är inte någonting att mörka) men vafan, ring då. Ring då kompis!

 

 

 

 

 

 

Ja men verkligen. Thank god it's monday. Även om jag har haft en helt fantastisk helg, Fredag o Afterwork som var fine as wine och sedan lördag och vinho verde i solen på balkan med en bok och ljuva toner från högtalarna som varvades med hängmattan när jag blev för varm. Eh yao yao änna.  

 

Efter några timmar av förmycket lugn o ro så dansade på linjen mot en hejdlös uttråkad död och kilade upp till Robin o hans nyinredda balkong med kuddar och riktigt grym feeling med massa öl o vin och bra konversationer. Joinades av min brother from the  same mother o Madde & Payman och hade en sådan förtjusande trevlig kväll med sinnessjukt mycket skratt. Riktigt bra lördag.

 

Söndag och Bio med Christina. Gick och såg Magic Mike. Oh lord. Vilka. Jävla. Män.

Efter en sådan bio kan jag bli lite deppig för att jag inte har sådana män i mitt liv, men samtidigt så botas det deppandet med insikten av att jag är singel och skulle kunna - med tillräckligt mycket Rohypnol - kamma hem en Magic Mike en kväll i Tampa.