SJK

 

 

 

 

Imorse när jag höll på att dra på mig kläderna så kände jag någonting kittlandes i ansiktet. Jag viftade bort det och fortsatte. Efter några sekunder så andades jag in med näsan och påväg in åker någonting som visar sig vara en spindel.

 

Ja, inte någon gigantisk spindel, den var väl version mindre. Men anyway. Any fucking ways. Tur att jag har superdupermegasnabba reflexer så jag blåste ut spindeln en nanosekund efter att den var påväg in (vet inte exakt hur lite en nanosekund är, men det är säkert passande till verklighetens reaktion) Fick jag panik? Nejmen det fick jag faktiskt inte. Riktigt äcklad, men tämligen road över att jag som har den tyngsta spindelfobin på tellus var påväg att få en spindel i näsan.

 

Nu på eftermiddagen satt jag vid mitt skrivbord och läxade upp min bror om en arbetsrelaterad fråga. (Obeskrivligt skönt att kunna ha sin bror på samma kontor så man kan brilljera med kunskaper han ännu inte besitter) och jag lutar mig tillbaka i min stol, lägger benen i kors, placerar händerna på armstödet och börjar. "Jo.. exakt såhär går det till.." DÅ flyger en fluga rätt in i facet på mig. Rakt mellan ögonen. Jag tappar ju självklart respekten från min bror då detta inträffar och han börjar istället skratta hejdlöst och dra upp saker som flugan kunde tänka sig sagt innan han valde att go 9/11 rätt in i mitt ansikte. "In.Your.Face Mother fucker" hade flugan enligt honom gormat ut innan han gjorde sin kamikaze grej rätt i nyllet. Efter att han dragit hundra minuters skämt löpande (vart får han allt ifrån? Hur mycket skämt kan man ha om alla situationer?) så upptäckte han att jag fortfarande satt förstelnad på platsen. "Men skärp dig. Han fick ju inte riktigt den förstörelse som han var ute efter"

Men det var inte det. Det enda jag kunde tänka på var:

 

Den där jävla gräshoppan som jag låste in. Detta är straffet. Insektskarma.

 

Har nu inhandlat lite insektsspray och jag har också lärt mig att sluta andas genom näsan för att förebygga fler traumatiska händelser.

 

Imorgon skall jag köpa sylt till myrorna ute på kontorsterrassen så man får balans på detta. Just in case liksom,

 

Fluga Please!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag var jag på jobbet typ 06:50. Gick därifrån 19:20. Tur som faa-aan att jag älskar måndagar, annars hade det inte varit så himla roligt att läsa min blogg idag. Tralala la la la.  

 

 

 

 

Tror aldrig någonsin att jag kommer tröttna på denna låten. Minns fortfarande när min vän spelade upp den första gången och jag var såld. Är fortfarande.

 

 

 

 

Har bara på TV:n på kvällarna ibland när jag ligger i soffan och skriver här. På något slumpartat sätt så är det alltid Gordon Ramsay som är på TV då. Skrikandes med pulsen liggandes under min soffa. Känner mig lite.. stressad i hans sällskap. Ja,sällskap som i att han faktiskt bara befinner sig ca 3 meter ifrån mig, även om det råkar vara i TV rutan. Så har jag kommit på mig själv att när jag hackar grönsaker så känner jag mig..liksom.. pressad. Som om jag måste göra gurkbitarna snyggare liksom, och löken skall hackas utan att en endaste tår fälls. Snyggt, symmetriskt och snabbt som fan skall det gå också.

 

Seriöst. Är jag lite väl lättpåverkad eller har han ett sådant stressig inflytande på alla liksom? Bra jobbat isåfall. Ett TV koncept som sträcker sig enda in till din egen skärbräda. Man vet ju att en skräckfilm är läskig när man är rädd när man går och lägger sig, och man vet att en kock är hetsig när man känner sig pressad när man skär gurka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns seriöst inte mycket som gör mig så upprörd som tex. Aftonbladet.

Sveriges största tidning och det som skrivs om är Let's Dance, Bonde söker fru eller någonting annat så jävla hopplöst pinsamt som journalist att skriva om. Journalist är världens viktigaste jobb. Att kunna dela information om vad som sker ute i världen med oss som inte har möjligheter att se och höra med våra egna ögon och öron.

Att ingen vet om vad som sker i Kongo. Att byar bränns ned, människor blir slaktade med machetes,kvinnor blir våldtagna. Människor flyr till fots under nätterna och gömmer sig under dagen. De går i flera veckor med sina barn i famnen och de dör en efter en längst vägen.

 

Skulle jag ta upp detta med någon av mina vänner så hade de absolut brytt sig, blivit förbryllade, svurit. Men det är ju ingen som vet. Och vem kan klandra dem när vår media endast består av total jävla meningslös information.

Jag bad min vän förra veckan att sluta läsa aftonbladet, bad henne läsa någonting nyttigt istället. Såklart hon håller med mig, och självklart så delar hon mina åsikter, men det är ju som hon säger. "Ibland orkar man inte, man vill bara ha hjärndöd skit att läsa. Om kändisar och annat" Och ja, det är ju sant. Och man måste ju få välja vad man vill läsa, vad man vill engagera sig i, ta in. Men om Sveriges journalister gjorde sitt jobb och inte alla blev nöjesreportrar så kanske läget i världen hade blivit lite bättre. Hjälporganisationer lägger inte pengar på reklam och marknadsförning för de pengarna måste gå direkt till människor i nöd. Vi alla vet ju om att det är så, så varför kan inte någon slänga upp ett repotage om krisen i Sierra Leone, Kongo, Sudan, Syrien eller något annat katastrofdrabbat land istället för att skriva om någon Big Brother deltagare. "Men folk vill inte läsa sådant" Alltså. JO. Människor vill veta hur det ligger till, och även om de inte vill så måste MÅSTE journalister i I-länder som Sverige ta sitt humana ansvar och upplysa. Säg hur man skänker pengar, vart de går, visa, berätta.

 

Detta är någonting jag har stört mig på under större delen av mitt vuxna liv och jag vet inte hur jag skall göra för att det skall bli uppmärksammat. Journalister sitter ju på den största makten i samhället. Om de har frihet att skriva vad de vill (vilket jag vet att alla absolut inte har) så måste de skriva om sådant som gör att vi okunniga blir upplysta om hur vi gör för att hjälpa. Organisationer måste få mer plats i media. Det är fint med en dag om året när TV4 har en gala där man kan skänka pengar, men det behövs mer. Kanske utan att bjuda in Sveriges kändiselit och bjuda dessa påmiddag och hotell också.

 

Igår stod jag o min bror på en sportaffär och när vi skulle betala så sträckte han fram ett paket till tjejen i kassan."Jag tar dessa också." Jag frågade vad det var, och han svarade "skosnören". Jag frågade varför han skulle köpa skosnören bara sådär,om han behövde det. Han sa då "Nej, jag behöver inga skosnören men de pengarna som jag betalar för dem behövs" På paketet så var skosnörena formade till afrika. Lace up Africa. Pengarna för skosnörena gick oavkortat från Nike till att utrota Aids i Afrika.  Inte en endaste fundering fanns hos honom gällande skosnörena. Jag blev inte förvånad, för han är en sådan stor människa. Men jag tänkte på det. Så himla lätt. Inga pengar för oss, men de räddar liv som vi inte ser.

 

I denna värld där TV program prioriteras framför information om våra medmänniskors välmående så måste man fan go on your own. Ta reda på informationen själv och sedan göra någonting åt det. Synd dock. För alla vill ju hjälpa, men alla har inte tid eller engagemang. Fanns informationen dagligen framför oss om hur vi gör så hade fler hjälpt. För vi vill ju alla att vår värld skall må bra, och det sker inte utan vår hjälp.

 

 

 

 

 

 

 

Sedan i slutet av förra året så har Läkare utan Gränser varnat för en humanitär katastrof i Sydsudan. Regnperioden är nu där och mardrömmslika siffror uppges över hur många som dör. Främst är barnen som dör i diarré sjukdomar, malaria och andra sjukdomar som råder pga brist på hygien. Alla barn som kommer till lägren är undernärda. I många fall vet man knappt om barnen lever eller inte. De flesta är livlösa och de som kan röra sig rör sig i slowmotion.

 

 

 

Jag vet hur lätt det är att klicka bort bilder, att välja att inte läsa det som står. Jag förstår också att det kan vara svårt för många att skänka pengar i Finanskristider, efter semestern eller bara generellt. Men om man bara kan skänka 100 kr eller kanske tom. 200 kr så gör det skillnad. Läkare utan gränser är verkligen en fantastisk Organisation där 91.6 % av pengarna vi skänker går till det Ideella ändamålet. 6.6% är insamlingskostnader och 1.8% är administrativa kostnader.

 

Jag gick med i Läkare utan gränser för ca 1,5 år sedan. Varje månad skänker jag 200kr för att de skall kunna hjälpa människor i världen som jag själv inte har behörighet till att hjälpa. Även om jag skulle vilja vara där så är det ett stort steg och jag saknar den utbildning som krävs, jag saknar också agerandet och skjuter det bara framför mig, vilket jag inte är ensam om. Därför hjälper jag såhär istället fram tills att jag slutat skjuta allting framför mig och börjar hjälpa på plats också. Alla vill vi hjälpa och de allra flesta kan hjälpa.

Jag gav pengar även om jag var arbetslös under en period i sverige. För de pengarna brukar man oftast ha, men de läggs på en Latte på Espressohouse eller ett halsband på H&M istället. Varför kan vi inte istället lägga det på våra medmänniskor som behöver vår hjälp i andra länder, eller i vårat eget land om inte annat.

 

Jag menar inte att man skall avsäga sig alla materiella ting för att allt skall spenderas på ideella hjälporganisationer. Men jag menar verkligen att vi kan lägga en del, en hundralapp eller två i månaden. Du kan välja att lägga 30kr om du vill. Jag skiter i om du gör det för att bota ditt dåliga samvete, för att känna dig bättre eller om du gör det av någon annan anledning. Oavsett så behövs ditt bidrag till tvål, sjukhussängar, mediciner, läkare, transporter. Så snälla, snälla gör det.

 

 

Eller bli månadsgivare helt enkelt. Du registrerar dig här för att det skall dras via autogiro en gång i månaden och du kan när som helst avbryta doneringen.

 

Läs mer om vad Läkare utan gränser gör för människor i kris  över deras hemsida: http://www.lakareutangranser.se/nyheter/2012/Augusti/ de hjälper människor i nöd över hela världen där det behövs mest och de är alla värda vår djupaste tacksamhet att de gör sådant vi inte har möjlighet, kraft, tid eller vilja till att göra.

 

 

Tack

 

 

 

 

 

 

... Så blir det bara värre.

 

 

Oh. Allvarligt. Skulle kunna buda rätt så mycket nu för att få dricka lite vin i mina nära vänners sällskap, i världens i särklass bästa stad Göteborg.

 

Fy fy fan vad jag saknar dem just nu. Crapdamnit.

 

 

 

 

Med skräckblandad förtjusning så iakttar jag när påsen snurrar runt runt och blir större till detdär sköna poppande ljudet. Jag hör min pappas röst i huvudet "Snälla Sara, stå inte framför Mikron. Du kan få cancer av strålningen"

Jag brukar ta ett litet steg bakåt med kroppen men låter huvudet vara på exakt samma avstånd som innan - dvs det perfekta Popcorn-iakttagande-avståndet. För.. man kan väl inte få cancer i huvudet liksom? Inte av 2-4 min iallafall.

 

Livet i köket blev lite lättare att leva när mina föräldrar förklarade att det endast var när micron var igång som det möjligtvis kunde vara farligt. Jag tog inte ens upp fighten om varför de inte registrerat att jag antingen sprungit eller krypit förbi micron innan dess. Jag är trots allt den som självmant valt att sova på golvet hellre än i sängen, och som fortfarande tycker att den skönaste positionen i soffan är att ligga med benen rakt upp mot väggen, ryggen mot dynan och se på Nyhetsmorgon upp och ned. Så att krypa förbi mikron kanske inte var det mest noterbara jag gjorde i huset.

 

Det jag skulle komma till är att jag är en sådan sjuk Mikro-Hycklare. (Ordet Mikro-Hycklare används i flera sammanhang i mitt vokabulär. Tex sådana som avskyr att se sina vänner röka, men som själva knäcker runt ett paket om dagen en lazy sunday. Eller sådana som inte tål när andra slänger skräp på gatan med som själv gladerligen spottar ut sina tuggummin på varenda gata eller i varje brunn de ser. - Jag tillhör alla kategorier av Mikro-Hycklare)  Ingen skall någonsin få stå framför mikron i mitt sällskap. Jag får lite lätt panik. Ser framför mig hur den provocerande personens inälvor kokar när de står där och glor. Det kan väl ändå inte vara nyttigt ?  Men oj så spännande! Verkligen fashinerande att man kan göra mat eller poppa fredagssnack med - ingenting ? Det kan väl iallafall jag och jordens alla andra 5 åringar skriva under på.

 

Öööh. HUR kan hon skriva ett sådanthär långt inlägg om Mikrovågsugnar?! Well kids, jag ställer mig exakt samma fråga.

 

 

 

 

Visste ni förresten att Mikron först hette Radar Range och faktiskt uppfanns 1946 men kom inte till Sverige förrän på 80-talet. (Vet förresten inte om det är jätteotippat. Hade Svenska folket fått bestämma så hade det fortfarande inte funnits andra bilar i vårat land än Volvo 240 Kombi, Loket Olsson hade hallåat för alla program med undantag för Kalle Ankas jul, för detdär ljuset skall bannimej tändas av Weise oavsett om de kör live med dropp och kemoterapi eller inte)  

 

Men shit. Hon gjorde inlägget längre... Om en jäkla Mikro liksom.

 

 

 

 

Att få rannsaka sig själv är nog bland det viktigaste vi kan göra ibland. Titta på oss själva, våra mönster, uppföranden och ageranden och fråga oss varför. Absolut inte ofta. Men någon gång ibland. Ett Wake up call. 

Jag gjorde det i veckan, och såklart så tänker man alltid på framtiden, på kärlek och familj.

Jag vill ha allt detdär. En fin stor familj med någon, En trygg plats för mina barn, ett fint hus och kunna ge de jag älskar allt jag möjligtvis kan ge dem.

 

Men. Jag tror att jag ofta lurar mig själv. Att jag är redo nu. Inte för familj, för det är jag absolut inte. Jag vill se och göra saker innan så jag sedan kan ge mig in i allt utan en sekund av tvivel eller ånger. Även tjugi år in i mina barns liv. Men ett förhållande. Nej. Jag vll, såklart att jag vill men jag vet att jag inte kan. Jag kan inte ge en person så mycket tid och uppmärksamhet just nu. Jag kan spendera dygn med en person som jag vill vara med, men sen kanske någon dag så vill jag kanske gå utanför dörren och inte komma hem förrän kl 7 på morgonen. Utan att personen i fråga är orolig eller ringer hela natten. Jag vill kunna göra allt det jag gör nu, och såklart jag skulle kunna det också med rätt person men det måste finnas någon respekt. Det måste finnas en balans i ett förhållande som jag inte är redo att utgöra.

 

Om jag väljer en man som jag vill vara med, så vill jag aldrig någonsin såra den mannen. Jag skulle aldrig någonsin vara otrogen, aldrig. För väljer man en, då är man med den tills att man inte vill längre, och då gör man slut innan.

Och det är inte vad jag menar heller. Men jag vill kunna göra vad jag vill, och jag tror inte jag kan hitta någon som skulle vara okej med det. Oavsett så kommer personen jag är med att få vara okej med det till en viss del. Jag skulle aldrig någonsin ge upp mitt liv, mina intressen eller vänner för en man. Aldrig. Men jag är redo att skapa dendär balansen. Dendär ömsesidiga respekten att man säger till vart man går, hör av sig med ett sms och säger att man mår bra när klockan är 5 på morgonen och fortfarande inte är hemma.

 

Men jag är inte där. Jag trodde jag var det. Men jag är inte det. Och det känns så sjukt att erkänna det, då jag faktiskt trodde att jag skulle vara redo för någonting sådant nu. But still not.

Och det är okej. Det känns okej. Om jag hittar någon jag vill vara med så får man ta det därifrån. Kanske kommer man vilja att ge balans snabbare än jag tror nu. Kanske kommer den inte alls. Jag är inte i ett behov av en man, en kille, ett förhållande. Jag har aldrig varit och jag vet inte ens om jag kommer bli. Och det bästa är att jag behöver inte ens tänka på det just nu, för jag är inte där just nu.

 

Man kan bara utgå från sig själv och där man för tillfället befinner sig. Och jag befinner mig i ett lika litet behov av ett förhållande nu - som jag alltid gjort.

 

Rannsakning kan röra upp känslor, väcka tankar men också väcka en ur bubblan man lever i.

Wake up call och jag vill vara singel. Längre. Mycket längre.

 

 

 

 

Idag tog jag beslutet att ge fingret till många av mina kollegor. Eller iallafall de som tjatade om att vi skulle ha Afterwork, gå ut, laga middagar, gå på bio eller hyra bil.

 

 Idag gick jag hem och talade med en vän, lagade mat, såg på en film, tog ett bad, och nu ligger jag i nytvättade lakan, med blött hår, insmörjd i bodylotion och skall läsa en bok. Min alldeles egna valda fredag. .

 

How about that liksom

 

 

 

 

.... Vet ju dock att man kan vänta sig minst ett fyllesamtal och något sms. För min fredag ser ju inte ut som alla andras fredag. Såklart.

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror jag sakta men säkert börjar bli knäpp. Och snart inte sakta heller, utan jag tror det inom en snar framtid kommer gå ganska snabbt. Idag tänkte jag att Får jag inte en hjärnblödning idag, så kommer iallafall det aldrig bli min dödsorsak i framtiden.

 

 

 

En stund. Kanske några dagar, eller en vecka. Kanske två, men jag vet ju att jag kommer få total panik då och vara så sinnessjukt rastlös. Jag kan ju knappt gå en helg utan att gå in på kontoret liksom. Så två veckor hade nog framkallat en hjärnblödning fast av omvänd anledning.

 

Det är ju lite komiskt ändå att man alltid känner att man behöver semester när folk är på semester. Det är väl just anledningen till att man känner så också för att ens sysslor går från 8h arbetstid till 13h arbetstid och ändå hinner man inte med allt som skall göras. Talade med min vän för en stund sedan och hon sa att hon inte hört mig såhär irriterad på länge. Nej, men det är sant. För jag blir irriterad. Angående jobbet. Somliga kollegor.

Jag sover så sjukt sjukt dåligt för jag ligger och gör To do - listor i huvudet på nätterna. Och när jag väl somnar så drömmer jag om jobbet. OCH - Jag fullkomligt älskar mitt jobb. Men ibland så blir det förmycket, som för de allra flesta liksom.

 

Jag är så jävla trött. Glad - men trött som in i helvete. Och jag är rädd att jag snart inte kommer orka vara lika glad längre eftersom jag typ bara blir tröttare. Så. Semester.

 

Måste. Åka. Utomlands.

 

Nej detta är inte utomlands för mig längre. Drop it.

 

 

 

Jag himlar med ögonen åt er som tänkte så nu.

 

Suck.

 

 

 

 

 

 

Inatt reste Micaela hem till Sverige igen En fantastisk vecka har det varit med sol, pool, katamarantur, delfiner, shopping, vin, öl, shots, skrapsår, skvaller deeptalk, fyllesms, middagar, luncher, sena nätter och sjukt mycket skratt Fantastisk vecka med semestersällskap. Verkligen fint och självklart lyckades vi med en hejdundrande lördagsnatt - precis vad vi visste.

 

 

 

 

 

 

Trillade ned från sängen ca 30 gånger i söndags morse. Eh ja, söndags morse då vi var hemma vid 06,30 typ.

Igår hade jag ont i varenda cell i kroppen. Idag är det lite bättre.

Skall bädda på golvet nästa gång jag går ut. För att undvika benbrott och skallfrakturer.

 

 

 

 

 

Blanda aldrig smicker och tequila. That's how people end up pregnant.

 

 

 

 

 

 

 

Steg upp tidigt som attan imorse och spenderade ca 1h med att dra av hud från mitt ansikte. Eller sårskorpor.

Har ett gigantiskt - GIGANTISKT munsår, och sår på hela hakan, näsan läpparna, spacet mellan läpp och näsa (vad kallas det egentligen? Över-över-läpp?) och hela pannan. Just pannan ser ut som en världskarta målad i brunt och rosa. Det är en jäkla disaster alltså. Detta är någonting för National Geographic att ta tag i sa brorsan igår när jag bytte plats för att sitta vid honom en dag på kontoret. Han iakttog mig noga under de timmarna och bröt ibland ut i hysteriska fnissningar. Nu kallar han mig för knäckebrödet eller - Knekebroad då han säger att det är mitt Indiannamn. Kanske inte det som jag hade föredragit som Indiannamn. Skulle kunna tänka mig någonting med sol och fjäder. Eller någonting annat Indianskt. Och jag har ju inte mina munssårstabletter här heller. Crap damnit. Dedär 10h vid poolen i fredags i kombination med 3h katamarantur i solen på lördagen kanske var en tydlig bön om ett brännskadat ansikte tro? Livets ironi är ju att jag säger att Solkräm är för turister. Jo tjena. För nu kommer jag ju inte kunna vistas i solen på sisådär.. tills mina barn blir vuxna ? Mina framtida barn alltså.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ringde min bror igår söndag. Berättade vad som hade inträffat på lördagen.

Han frustar ut skratt. Sedan säger han:

 

 

 

 

 

Dendär jävla tequilan alltså...