Allt är så jävla bra o jag chillar helatiden
"Jag har bara chillat" brukar jag svara när folk frågat vad jag har gjort. Okej, de köper det tänker jag alltid efter att de svarat att det lät gött. Ja, jo. Men nu till the fact här. Hur FAN chillar man? Va gör folk när de chillar? När jag säger att jag "Chillar" så betyder det att jag egentligen har gjort en miljon saker, produktiva som inte produktiva. Men ofta så är tiden knapp och folk vill väl inte riktigt ha ett ärligt svar på den frågan egentligen.
"Jag har tvättat, handlat, läst ut en bok, duschat, städat, promenerat, målat, ringt släkten, lagat mat, torktumlat, bytt sängkläder, läst 3 nät-tidningar, wikipediat, småätit och nu pratar jag med dig" Njet. Folk har varken tid eller intresse till sådana ärliga svar. De vill bara ha svar som "Ingenting" (vilket jag inte ens fattar att folk köper, för hur fan gör man ingenting på en dag?) eller "chillat" som jag då brukar säga.
Det är inte förståeligt, men det är up to date att ljuga för alla sina vänner över telefon eller skype. Men det är också up to date att svara "Bra tack!" när man går förbi någon på stan som man är bekant med och som alltid ALLTID frågar "Hur är det, allt bra?" Då svarar man ju inte gärna: "Aae du det är inte så bra faktiskt, käkade något konstigt förut så är helt messed up i magen för tillfället, mina föräldrar skall skiljas och jag är så sjukt dålig på mitt jobb just nu" Nä, man svarar "Ja, allt är bra med mig - hur är det med dig?" för det är så vi fungerar. Detta är inte ens någonting man lärt sig av sina föräldrar - även om de gör samma sak - utan detta är lite utav en överlevnadsinstinkt som en social profil i samhället. Man skonar varandra genom att svara att allt är bra, även fast det inte är det. För det finns inte något intresse i ett ärligt svar när man möts på stan. För hade det funnits ett ärligt intresse i det, så hade man kunnat svara ärligt, och hade man kunnat svara ärligt så hade man gjort det om det var någon som man faktiskt gave a fuck about. En nära vän eller så.
Men, det är så vi är byggda. Stadsmänniskor som lantlollor. Alla svarar att allt är så jävla bra oavsett om man har en treudd utstickandes från ryggen eller inte. Allt är bra, bra, bra. Så jävla bra.
Helt jävla logiskt
"Maaaauuuhw. MÅSTE vi snackaaa? Nu igeeen..?"
EH. Om ni män inte var så jävla retarderade så hade vi inte behövt något snack. Alls.
Men eftersom ni tydligen inte kan snap out of it och fortsätter bete er som småbarn på ett badhus med bomull i öronen så MÅSTE vi ta detta en gång till.
Helt jävla logiskt.
Att umgås med män
Jag har alltid haft mycket killkompisar och jag tror att det är en bra för ett lite lättare liv. För har man det, så vet man lite hur de tänker, (eller inte tänker) hur de resonerar och vad de egentligen menar. Dock så har jag aldrig innan bott med 2 stycken män som endast är mina vänner innan. Vilket jag gör nu.
Att leva med en 28 årig man och en 30 årig man har för mig som 23 årig kvinna onekligen varit någonting utöver det vanliga. Att jobba tillsammans, bo tillsammans och umgås 24/7 har varit mycket enklare och bättre än jag någonsin hade kunnat ana. 3 månader med killarna har förvisso bidragit till en del diskussioner men det är bara nyttigt. Jag har aldrig hört så mycket fula ord innan, så mycket sexsnack (jag är inte helt oskyldig på den punkten skall erkännas) och jag har som jag nämnt innan aldrig hört ordet "Avsugning" i alla dess böjningar o termer så mycket under en gemensamt ihopräknad livstid. På något sätt så gillar verkligen killar att prata om avsugningar någonting som jag inte känner igen hos tjejer, då jag sällan hör att någon talar om när en kille gav de oralsex. Men jag tror att det är en sådan enorm sak för en man på något sätt. Ett tecken på succé eller framgång inom det sexuella området att en tjej går ner på honom. Och det får de gärna tycka och tänka. De blir ju uppenbarligen stolta över det.
Jag kan känna att mina öron har shut down lite, och att min hjärna vant sig såpass mycket vid alla kommentarer gällande förbipasserande kvinnor på bussen, på lunchen, på stan, i kontorsbyggnaden att den inte längre registrerar det som sägs. "Ooh, kolla vad långa ben hon har", "Ooh, vilken stor röv" etc. etc. Tilläggas skall att jag inte stör mig på detta för en sekund - förutom när jag för ett samtal med dem och de båda vänder på huvudet och säger någonting om kvinnan som befinner sig 50 meter bort. "Jag ser inte riktigt, hade hon en jätteurringad blus eller?" och dylikt. Då kan det kännas lite småjobbigt, men när kvinnan är ur synhåll så har jag deras fulla uppmärksamhet igen. Igår satt vi på balkongen och drack vin, snackade sex o relationer i vanlig ordning. Jag står som vanligt för lite anekdoter som hänt genom åren, killarna skrattar säger att de inte vet vad de skulle göra utan mig, och så fortsätter det.
Jag är dock övertygad om att de kommer klara sig utan mig. Det kommer nog bli lite tristare, och de kommer nog inte skratta så mycket, men å andra sidan så kommer de slippa vakna upp till Kanye West, Mumford and sons, Nicki Minaj, Skrillex, Knife Party o andra musikstilar som de inte är sådär överförtjusta i. OCH de kommer kunna ha tillträde till duschen exakt när de vill på dygnet.
Saker som endast killar kan säga utan att tycka det är ett uns märkligt är oändligt. I veckan berättade en av våra män att han hade vägt sig, sedan gått på toaletten för att göra No 2, och sedan vägt sig igen. 1,2 kg avförning blev han av med på den turen till toaletten. Det där är BARA killar som gör och funderar över.
En annan av männen bad mig att kolla på hans handflator en dag och svara på varför en av de var rynkigare än den andra. Jag kunde givetvis inte svara på detta, så då svarade han själv att han antog att den ena var slätare för att han använde den till att ta på sig själv. Sådandär information som man verkligen vill dela med personen man sitter bredvid sätet på i bussen liksom. Eller inte.
Jag kommer iallafall sakna umgänget med killarna, och deras totala oförmåga att inse att tjejer inte alltid vill ha sex som i porrfilmer, att alla inte vill ge 20 avsugningar per dag, att alla inte är jättestora fan av analsex. Men det finns mycket kloka saker going on däruppe på dem också. De är ändå 2 st vuxna män, och hur mycket Oboy de än dricker, hur mycket pizza de än äter så känner jag mig väldigt trygg med dem runt mig, och jag vet att de aldrig skulle lämna mig i någon situation.
Skall dock tilläggas att det kommer bli så otroligt skönt med kvinnligt sällskap också. Tjejer tänker på ett annat sätt. De vet att när en dörr är stängd, så är den stängd för att man inte orkar att umgås. För då hade man gjort det. Tjejer är också väl medvetna om att PMS inte är någonting påhittat, och att man INTE skall vara extra jobbig när personen i fråga ändå nämnt att man är lite labil för stunden. Kramar är det värsta jag vet att få när jag inte vill ha dem, och det har mina roomies fattat. Därför tvångskramar de mig helatiden när jag bett de att ligga lite lågt för deras eget bästa nu när det är en speciell vecka i månaden. De har tappert försökt att framkalla ett utbrott hos mig, men har ej lyckats. Vågar dock inte erkänna för dem hur jävla nära de har varit.
Sammanfattningsvis så kommer det bli jävligt trist att lämna dem.
Bra män alltså. Bra män.
Bullemi-light
Nedan följer en konversation mellan mig o min vän Malin på Facebook nyss.
Vi lider onekligen av samma sjukdom.
Jag har med åren insett mina problem. Jag är ju inte dum. Jag är mycket väl medveten om vad detta grundar sig i. Det är en sjukdom. Den kallas Bullemi-light och gör att man äter allt man kommer över - men glömmer sedan att spy. På något sätt var det lättare att leva med min situation när den fick ett namn.
Det komiska är verkligen som jag nämner ovan i bild att man står o stirrar sig blind på dessa "kurvor" som tillkommit helt obefogat och frågar verkligen sig själv "Hur i helvete detta kan ha gått till? Jag äter ju inte SÅ onyttigt ändå?" Även om man står där med mordvapnet i handen ( i detta fall, vingummipåsen) så ignorerar man faktumet att de ens har någonting med saken att göra. "Jag måste ha något fel på sköldkörteln, jag måste ha en ickeexisterande förbränning, jag måste ha..." Och så lägger man sig ner för att kolla upp på internet vad man gör åt saken, fortfarande ätandes vingummina och tänker såfort det står någonting om att man måste tänka på kosten "Detdär gäller inte mig. Detdär gäller bara de som inte har någon ryggrad o käkar mer än de förbränner."
Men ja, det är en sjukdom. Ingenting man kan göra åt.
Allt, alltid allt.
Jag känner mig oftast nöjd med livet. Med allt, och är det någonting jag inte är nöjd över så passerar detta väldigt snabbt. Jag flyttar om 7 dagar tillbaka till mitt Portugal. Jag har längtat ihjäl mig. Verkligen. Men nu, med en vecka to go så känner jag mig nästan overkligt förvirrad. Jag vet vad jag vill. Jag vill hem - hem till Madeira. Men jag tror som jag sagt innan, att när jag får som jag vill så vill jag alltid ha mer, eller någonting annat. Fast jag är otroligt nöjd med det jag får.
Har tänkt mycket på detdär med vilka man har kvar på Madeira. Jag har ju mina vänner där, och deflesta har jag ju känt sedan 2008. Och det kommer nya vänner. Jag har också det viktigaste där - min fantastiskt fina bror som jag saknar så otroligt mycket varje sekund.
En helg kvar i Luxembourg. Midsommarhelgen. Sedan nästa helg på Madeira. Sista helgen med Oskar. För Oskar tar min plats i Luxembourg, min lägenhet och jag slänger in väskan i hans lägenhet på Madeira. Sweet deal kan man ju tycka. Men nej. Nej nej nej. Jag hade hellre bott i ett tält än att han åker ifrån Madeira. Han är ändå den som jag har känt längst den som jag har haft en otroligt komplicerad, rörande och djup relation med. Den mannen som jag alltid, alltid - oavsett vad - kan vända mig till. När det än är, vad det än är. Och nu åker han hit, och jag hem. Det känns absurt. Skrattade när han skrev det. Är du seriös? Ja, det var han ju. Och jag är otroligt glad för honom att han sticker iväg ett tag. Men någonstans så gnager ett själviskt ego-monster som säger:
Stanna med mig, var med mig, lev med mig. Åk inte. Jag behöver dig här. Jag måste ha dig runt mig. Stanna.
Men jag har lämnat honom. Och även om vi inte har samma behov av varandras sällskap så känner jag mig skyldig honom detta. Inget tjafs. Åk. Ha kul. Gör vad du vill och lev. För det är du värd. Bara det bästa för dig.
Det är bara 3 månader. Jag vet att det kan gå fort, men å andra sidan så har jag bott i Luxembourg i 3 månader - och ibland känns det som en evighet. Och jag vet - även om jag inte skulle säga det till honom - att det beror på att jag inte ser honom, kan krama honom eller skratta med honom. Saknar honom så otroligt mycket vissa dagar. För det är ändå så att vi har gått igenom så otroligt många stadier ihop. Vi träffades när jag var 19 år. Han har stått ut med mig, med mina förändringar, perioder av galenskap, depressioner, gräl och alla fantastiska kvällar vi har haft och jag har stått ut med hans.
Jag vill att han åker. Det kommer gå fort. Men fan vad tomt det kommer bli. Jag kommer sakna varje dag han är borta. Precis som jag gjort sedan 2008 och han trillade in i mitt liv. Sjukt att jag kan känna såhär över en kort period. Men jag tror verkligen det att jag behöver ha honom nära till hands. Någon att ta tag i armen på när man håller på att trilla. Bokstavligt och bildligt.
Min fina.
My golden Silva
Jag vet inte vad det beror på. Men någonstans så finner jag alltid ett lugn i mig när jag är runt Christina.
Ett lugn som blandas med ett tonårsbubbel fullt med skvaller, himlande med ögonen, skratt och inga gränser på äventyr. Jag vet inte om det är för att hon är 14 år äldre än mig, för att det jag går igenom har hon redan gjort, tänkt, sagt eller om det är för att vi bara någonstans mitt i våra totalt olika liv möttes och delade samma värderingar om Matthew Williamsons gästdesign för H&M 2009. Någonting var det, och någonting är det. Så otroligt olika, men ändå så otroligt lika. Sen är det väl som i alla relationer. Humorn. Delar man den, så kan man dela resten av livet också.
En mentor, bästa vän och något storasyster liknande. Det är nog några saker som talar om varför jag känner såhär för henne. Eller så är det för att hon är den enda av mina vänner som pallar dela en shotbricka med tequila med mig och sen lyssnar på allt dagen efter om vad som hände efter att shotbrickan var tom. Jag vet inte. Men herrejävlar vad jag är tacksam för att få ha henne i mitt liv. Jag kan inte riktigt förklara för henne hur jag känner. Fast jag försöker. Men varför förklara. Jag kan bara känna och försöka göra mitt bästa för att visa det.
Du är bäst. Without any fucking doubts.
Tack
Going gorillas
Sedan kom helgen med stort H.
Fredagen blev en skenad utgång med Silva o Daniel i Luxembourg. Mycket alkohol och mycket intressanta händelser. Träffade mitt livs man - En fransman som var ca 45 år och Så.Jävla.Snygg.
Dagen efter rådde Christina mig att kolla på korten på min framtida man för att se om jag skulle ändra uppfattning - vilket jag gjorde radikalt då han såg ut som en äldre (Ja äldre) version av Mr Bean på korten. Ville skölja munnen med spolarvätska efter att plågsamt tryckt mig igenom korten. Damn you camera.
Silva & Sara
Daniel
SEDAN KOM LÖRDAGEN.
Jag o Silva tog bilen från Luxembourg efter en vila på McDonalds - vi hade sovit 4h - Can't blame us och drog till Tyskland. The Queen her self fixade Penthouse i Köln på Radison Blu och sedan bar det ut på middag och
K A N Y E W E S T & J A Y Z
Helt jävla insane alltså. Inga överdrifter. Det var så jävla ballt. Sedan gick vi ut en sväng på stan o såg vad Kölns uteliv hade att erbjuda. En mycket MYCKET trevlig vistelse i Köln må jag säga. Söndag o jag fick lita på Silvas råd att man måste se Rehn och Donau när man ändå är i Tyskland. Så vi drog på en liten Roadtrip, hamnade i gräl med GPS kärringen men fick tillslut se floderna. Ingenting jag ångrar.
SWAG
Lé Penthouse terrass
Finaste finaste helgen like - ever?
Mycket bra mycket bra.
Summerparty 012
Börjar med de lama "Jag har gjort dethär o dethär sakerna" som man egentligen bara skriver för att skryta och för sin egen skull för att man skall kunna kolla tillbaka på sina inlägg o tänka "ÅÅÅH. Vad roooooligt jag hade det"
Så här kommer det. Såhär jävla kul har jag haft det:
Åkte till Madeira och gick på sommarfesten. Vilket kunde ha startat bättre då jag under de senaste åren har utvecklat en fruktansvärd flygskräck. Jag menar inte dendär, "Ooj oj vad det kittlade i magen nu när vi lyfte" känslan. Jag menar the real fucking deal. Alltså dricker så mycket jag kan innan vi åker, sitter o kollar efter skumma folk innan vi går på (har man dyra sneekers, jeans, tröjor etc och tex. en ipad med sig så är man godkänd som en ofarlig medpassagerare för mig. Känns liksom inte som om folk med Sevenjeans o Ipads kapar plan). Sedan kollar jag alltid på hur snygga flygvärdinnorna är. Är de snygga så känner jag mig lugnare. (Känns inte som om sjukt snygga flygvärdinnor dör så ofta) Sedan sitter jag från att vi börjar rulla och hyperventilerar - oftast med pannan tryckt mot sätet framför mig. Eller så sitter jag o försöker fokusera i en tidning och lura mig själv att jag sitter på ett tåg - SOM SKALL 10 TUSEN JÄVLA METER RAKT UPP I LUFTEN!!
Gah. Så, jag är jävligt, jävligt flygrädd nuförtiden. Vilket är verkligen olämpligt då jag de senaste 3 månaderna suttit på 10 st olika plan. Tio stycken landningar. På 3 månader. Yaao men ni fattar att jag känner att jag änna inte vill flyga mer detta årtiondet. Känns som om jag verkligen Push it.
Till saken: Jag var lite småfull när jag satte mig på planet. Sedan hävde jag i mig vin såfort säkerhetslamporna släckts. Satt med ena handen i Daniels hand, och andra i Dans hand. (Jävligt tålmodiga killar). Sedan så skämdes jag lite över den öppna baren (som jag infört) så killarna fick låtsas beställa in vin till sig själva - som sedan gick rakt ned i min strupe. Jag minns inte ens att vi bytte plan i Lisabon. Jag minns inte att vi inte fick vårt bagage, inte att vi åkt taxi, att jag flippat på Dan, Moses och Taxichaffisen, minns inte att vi hamnade på hotellet, inte att jag blev skjutsad till Mexicana. DÄR minns jag dock att jag träffade Oskar och att Christina hade klippt av sig håret.
Sedan vaknade jag på hotellet på lördagen. Letade efter mitt bagage, men hittade det inte. Springer ned till receptionen och frågar om de möjligtvis vet vart jag var igår, för jag måste ha lämnat mitt bagage där under natten. Receptionisten talade om för mig med väldigt lågt sänkta öonbryn att jag stod exakt där igår och sa att jag inte hade fått något bagage, fyllt i massa papper, fått några passerkort o ett övernattningskit. "OOOOH RIIIIGHT. Yes, I remember now" Pure jävla bullshit. Helt kolsvart var det.
How ever efter lite runtspringande på hotellet så klarade jag av att få med alla företagets anställda som bodde på hotellet in i en buss som tog oss till hamnen o vår katamarantur. Vilken var SÅ JÄVLA UNDERBAR.
Lite chill i katamarannäten, mingel med vännerna, gratis öl, sol, bad, vattenaktiviteter, lunch och delfintur så återvände vi till hotellet. Kvällen senare var underbar - såklart. The Vine är det finaste jag vet och det var väldigt, väldigt trevligt o vackert med fyrverkerier och middag och 18 flaskor champagne.
Söndagen hängde jag o brorsan mest på supermercado med varsitt huvud ner i en glassfrys. Sebban hittade något sätt att spärra min sida av skjutdörren så jag fick hänga kvar i glassboxen lite extra länge. Men det var jag bara tacksam för, eftersom det säkerligen var 40 grader på utsidan. Sen skrattade vi bara resten av dagen o på måndagen åkte jag hem till Luxembourg igen.
Helt fantastiskt Som alltid. Jag säger det igen. Kommer aldrig kunna visa nog med tacksamhet gentemot företaget jag jobbar för som flyger ner alla sina anställda vart de än befinner sig i världen till årets fest. Fint.
Nu du jefflar.
Nej men allvarligt. Hur fan hinner folk blogga varjedag? Jag menar folk som har vanliga jobb o kan ändå slänga upp 10 inlägg om dagen? Jag fattar fan inte. Jag har ändå ett jobb där jag sitter framför en freakin dator liksom.
Tänker på att blogga helatiden. Well, egentligen är det väl inte bloggen. (Orden blogg, blogga och bloggare är mina tre mest hatade ord. Svårt att komma undan här på BLOGGEN dock) Tänker på att skriva. Har så mycket att skriva. Tankar, saker jag sett, hört, känner.
Jag längtar verkligen efter att inte vara för trött för att blogga när jag kommer hem, eller inte för upptagen och jag saknar att bara kunna dra upp Iphonen o posta ett kort o någon text. Det är verkligen det jag saknar mest med Iphonen. Det och Siri. Att gå runt o fråga Siri - min personliga assistent - vad saker är, vad de heter och dylikt. En riktigt god vän som passar i min ficka. Det man alltid har drömt om liksom.
OK. Nu kommer det följa en del inlägg under några minuter. Håll i hatten!
Är det?
Är det såhär en nedlagd blogg ser ut eller?
23,5h
Om 23,5h är jag på Madeira. Igen. En gång i månaden i portugalien, det är ju ändå en fin deal man fått till där.
Timepiece summerparty 2012. Skall bli så magiskt bra. Lördagmorgon o katamarantur med företaget, sedan lunch o aktiviteter på land, tillbaka till hotellet o fixa sig och sedan på cocktailmottagning, middag och sedan årets fest. Så jävla bra kommer det bli. Precis som varje år. The Vine förbereder sig på att ta emot ca 70 gäster från hela världens alla hörn igen. Fab fab faaab säger jag bara. 3 dygn där o sedan tillbaka till Luxembourg. Helgen efter Tyskland o jag hoppas på lite France igen och en tur till Belgien innan det bär av tillbaka till Portugal.
Oh life - änna?
Mamsen
Idag fyller min vackra mamma 45 år. Fyrtiofem år. Det är helt sanslöst. Minns när hon var 28 liksom.
Sjukt. Men hon är så fin, och så snäll, och så ball och skön och rolig och vettig och klok och sprallig o givmild och ja. Hon är tidernas isärklass bästa mamma. Faktiskt. Det är sant.
Idag är hon på hotell i stan o njuter. Hon är verkligen värld allt fint i världen min vackra vackra mami. 
Forget the risk and take the fall
A girl thing
Finns verkligen någonting rogivande med att plocka ögonbrynen. Jag ligger här och plockar varenda litet hårstrå som inte skall vara där det är. Ser mina vänner framför mig. Josse, Mia och Pernilla. Alla plockandes sina ögonbryn i sina sängar med en liten spegel och bekymrade miner. Det de alltid gör liksom. Ja, det är nog en girl thing helt enkelt. För visst gör man det liksom.
Bara vänner
Samma sekund som man säger till en person att man Bara skall vara vänner, så försvinner allt vad vänskap är i den relationen.
Och detta är fan en true story.
Suck it Windows Mediaplayer
Men hur kan jag ha gått i snart 23 år och endast användt Windows mediaplayer de senaste åren? Jag har slängt ooootaaaliga mängder av fulla säsonger och filmer för att det inte är något ljud på dem. Laddade ned VLC nu i veckan av någon anledning som jag inte minns nu. Och 1 film utan ljud samt hela Sopranos fungerar helt jävla felfritt i VLC. Tur att jag inte hunnit slänga den mappen. Alltså, man blir ju så jävla trött. Bara till att börja ladda ner igen då. (Jag laddar förövrigt självklart, absolut inte ned någonting från internet) Typ.
Saknad är en vacker sak
Man kommer inte undan detdär med att sakna. Iallafall inte om man som jag har, har haft turen att resa till andra länder och träffa människor från hela Sverige, och framför allt hela världen. Jag blir ledsen när jag saknar. Jätteledsen att jag aldrig kan ha alla som finns i mitt hjärta runt mig samtidigt. Men att sakna människor betyder ju att de är värdefulla för mig. Att jag älskar dem och bryr mig om dem. Och om jag är med några så är jag ju jätteglad för det, och om jag saknar andra så är det ju bara ett bevis på att jag är så otroligt rik på vackra människor runt omkring. Tyvärr så får jag inte träffa alla så ofta, men som tur är så får jag träffa andra oftare. Hade jag inte saknat någon varjedag så hade det ju varit fasansfullt eftersom jag faktiskt har såpass mycket nära o kära. Hade jag fått vara med alla samtidigt så hade det varit det mest fantastiska, men nu går ju inte det så nu saknar jag de jag inte ser. Men jag glädjs åt de som jag ser. Otroligt mycket människor har passerat mitt liv de senaste åren, och varenda en har på något sätt fått mig att tänka om, reagera eller bara rycka på axlarna. Men det är ändå känslor. Människor skall framkalla känslor. Alla är inte positiva, men det är ändå någonting som berör en.
Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka det företag jag jobbar för nog för vad de gjort för mig och mitt liv. Där jag är idag hade jag antagligen inte varit om jag inte valt att börja jobba här 2008. Det är utan tvekan det bästa valet jag någonsin gjort i mitt liv. Och jag anar att det kommer vara det livet ut. Jag har fått resa, träffa människor, se saker, göra saker, jobba med ett arbete som är det roligaste jag vet. Jag har aldrig ännu känt att jag inte skulle vilja gå till jobbet en dag. Tvärtom. Jag vill gå till jobbet varjedag. Jag älskar mitt jobb för att jag älskar människorna runt mig, och för att jag respekterar de jag jobar för. Mitt arbete ger mig så ofantligt mycket tillbaka som jag aldrig någonsin skulle kunna få på något annat ställe. Det ger mig en chans att leva så som jag gör. Varjedag njuta av livet o dess fina stunder. Jag är så otroligt lyckligt lottad, och jag vet att jag säger det ofta. Men jag kommer aldrig kunna sluta. För det är så det är och jag kommer skrika ut det tills att mina lungor inte orkar mer, eller tills att mina fingrar trillar av på tangentbordet. Fyfan vad lyckligt lottad jag är och jag får chansen till att sakna de jag älskar. Det är en stor gåva som man inte kommer förstå om man inte är ifrån de som betyder någonting. Bra liv. Tack som fan.
What a day
Igår. Våra system låg nere hela dagen så vi statt bara inne på kontoret och väntade. Som tur var så hade jag redan varit inne en timme innan så jag hann med mina saker och hade inte sådär supermycket att ha dödsångest över när systemen låg nere. Gick in 07:40 imorse för att kunna jobba igen tiden jag missade igår och inser att jag antagligen inte kommer kunna göra något nu heller, eller iallafall inte fixa saker som har försvunnit.
That is so lame. Oh What a day.
Running in peace
Insåg att det är nog ett sådanthär liv jag alltid kommer behöva leva. Ett running life. Stundtals ro i själen. För det får jag ju inte på ett ställe, det är ju uppebart. Jag måste ha nya ställen, människor o intryck för att kunna leva ett njutbart liv. Jag har sedan i januari flyttat från Sverige, till Portugal, till Luxembourg, sedan Portugal i en vecka, sedan Luxemourg. Om 10 dagar skall jag till Portugal igen, sedan Luxembourg, sedan Tyskland, Luxembourg, Portugal. Sedan påbörjas planerna för Spanienbesöket i Juli.
This is it. Detta är min mat för själen. Kan inte stanna, kan inte stå still. Då hämmas jag. Jag får min lugn o ro av att förflytta mig. Ohållbart för många, men mycket givande, glädjande och hållbart för mig.
Things to be learned
