SJK

Har precis tagit ett bad. Mickan och Malin är och äter Sushi. Hade gärna följt med om det inte vore för att:

1. Jag anseer inte att 25 Euro för en måltid idag är ekonomiskt försvarsbart, då jag käkade Sushi i söndags.
2. Jag är så insanely trött, och har ont i varenda kroppsdel fortfarande.
3. Jag skulle inte vilja ha en endaste till person där förutom just Mickan o Malin (och mina andra vänner som inte kunde komma förstås) och jag orkar inte umgås med folk som jag inte kan umgås med en hel kväll utan att sucka minst en gång.
4. Jag vet inte hur mycket dollares man skall lägga på att äta ute, månaden innan jag flyttar till Luxemburg. Då jag faktiskt kommer äta ute minst 2 gånger till, då vi skall ha en Team middag, och en Au revoir Middag.
5. Jag hade gärna bara suttit med Mickan o Malin själv och ätit STEN om så var. Det är ju dem jag vill vara med nu innan vi splittras. Vår trio. Finaste roomiesen.

Åh, det är så sorgligt. I love them to death. Mickan flyttar till Sverige (dock tjänstledigt, men ändå - buhu!) Jag åker till Luxemburg och Malin stannar i Portugal. Så. Jävla. Surreal att vi skall splittras. 3 olika länder. Hallå överdrift? Det kommer vara så ensamt utan min trupp. Utan mitt crew. Mitt wolfpack. Men vi alla måste ju göra det vi skall. Mickan skall fixa knäet, gå på Peace and Love och ha folkdräkt på sig. Malin skall stanna här, åka hem till Sverige i 3 veckor, komma tillbaka och ligga vid poolen. Och jag skall till Lux och leva Lux och gifta mig väldigt, väldigt rikt.

Man må ju utnyttja alla chanser man blir erbjuden. Och detta jobbet i Luxemburg är verkligen så ämnat för Sara. Tänk att få jobba för det företag du älskar. Med de personerna du älskar, fast du blir flugen till ett annat land, mitt i Europa, där du får boende och jobba på ett fint kontor, och fortfarande göra ditt jobb, för - företaget du älskar. Sedan blir du tillbaka flugen till sommarfesten på Madeira, och sen får du åka tillbaka igen om du vill.

Det är en sådan absurd grej, och jag fattar inte. FATTAR INTE att jag har fått denna chansen. Att bara få jobba på Madeira är ju det finaste jag fått göra. Och nu, Luxemburg. Watafaq liksom.

SÅ. JÄVLA. LYCKLIGT. LOTTAD.

Skulle egetligen hänga med min nyfunna vän Jocke i Lidoparken ikväll. Med honom och Sam. Fina fina fina killar.
Dem växer verkligen på träd här nere. Dem är så underbara. Jocke pratade jag med första gången i Lördags. Han sms:ade redan på Söndagen, och nu känns det som om jag har känt honom superlänge. Coolest guy.

Åh, mina underbara kollegor. Kommer sakna dem så mycket. Men bara att hoppas att deflesta är kvar när man kommer tillbaka. Och tillbaka kommer man ju. Jag har ju min bror här nu. Woopifuckingdoo!