SJK

The Botten is Nådd.

Igår så var jag nära att bryta ihop säkert 10 gånger. I tårar. Ångesten var djupt rotad.
Lördagskvällen spenderades på FX med ca 25 kollegor. Det var väldigt trevligt, tills hjärnan slutade registrara händelserna och det enda jag kommer ihåg är att jag får ett rosa kort på Molhe. Minns ingenting annat. Inte att jag var på andra ställen, inte att jag har hängt med mina vänner, om jag gick vidare eller hur jag kom hem.

Hur kan man säga att man har så himla roligt om man har minnesluckor från 12-5 liksom? Det är ju inte klokt.
Och dessa fyllesamtal. Orkar liksom inte ens bry mig om dem, men så tänker jag ju att dem som tar emot dem bryr sig ju säkert. Då måste jag ju bry mig. Eller?

The Botten is Nådd. Mina knän är uppskrapade och blåa, och jag går i slowmotion. Känns som en fin avrundning på Madeiras ungdomsliv innan jag flyttar till Luxemburg, hänger på sofistikerade ställen och har det lyxigt. Snyggt lyxigt.

11 Dagar kvar...