SJK

Öppnade dörren till mitt rum Kl 10 imorse och mötte Malin i hallen. "Har du läst nyheterna?"
Öh.. jag står här i endast en t-shirt och ett vattenglas i handen. Nae, jag har inte läst nyheterna. Jag har knappt kommit ur mina drömmar (som förövrigt var daaaamn fine). Så, Whitney Huston har avlidit. Ohkay.

Vi slår oss ned i soffan framför TV;n och zappar mellan BBC news, CNN och Skynews. Alla snackar om samma sak. Whitney. Död. Jag anar att det inte var så många som blev förvånade. Jag vet fortfarande inte dödsorsaken, men det känns liksom inte som om det var så oväntat - alls. Minns 2009 när Jacksson dog. DET var oväntat. När Heath Ledger dog, Amy Winehouse. Well.. Winehouse hade man väl tänkt att det kunde sluta så. Men juste när Brittany Murphy dog. DET var också lite sådär oväntat. Ingenting man saw coming liksom.

Det komiska med detta är att ingen av mina facebookfriends har någonsin nämnt Whitney liksom. Alla vet ju vem det är självklart. Men om jag nu, utan överdrift säger att det är ca 30 st som har skrivit R.I.P Huston, eller slängt upp hennes videor eller någon comment som är taget ur någon lyrics liksom. Gad.
Det är verkligen the celebeffect. Ingen bryr sig tills att de bryr sig. Och det gör man när någon dör.

Gäller dock inte bara när kändisar dör. Been around. ALLA är så himla bra vänner med personer som dör. Alltid. Det är alltid tårar, men det har aldrig funnit några telefonsamtal. Är inte det märkligt? När min vän gick bort 2007 så var det SÅ många människor som sörjde så hårt. Och visst, man skall få sörja, jag är inte någon som bestämmer vad du eller någon annan känner eller har känt. Men det är ju så uppenbart när människor som aldrig ens pratat med den stackars personen som avlider sitter och storgråter, eller uppdaterar sin status med något sad meddelande till världen.

The R.I.P effect är nog mer rätt.