SJK

Måndag den 17 Maj, ha den äran alla Norskar.


Innan jag börjar med mina eviga utlägg om mitt kaotiska liv, eller min kaotiska hjärna iallafall så skall jag säga att denna helgen på ön var FANTASTISK.

Lördagen var outstanding. Jag, Jonas, Sara och Patrik slänger ihop joordens mäktigaste pastasallad, sen sticker Sara & Patrik upp till Linda på BBQ, men varken jag eller jonas var nog taggade så vi satt kvar och hade i slutet av kvällen dragit i oss sisådär 24 öl och 4 flaskor vin. (Jaa.. ni hajjar den utgången) Sen efter att ha pratat om massa vettiga och ovettiga saker så drar vi efter och grillar och har det jäkligt fint hos Linda och Rui. Jag o Jonas hade docjk ett jävligt pressat tidsshema för vi var tvugna att befinna oss på ännu en fest klockan 20:30, vi kom väl vid 23 tiden, och hos Linda skulle vi vara 18:30 men kom vid 21 tiden. Så allt var rätt stressat alltså. MEN - FAN så trevligt hos Fia & Anna i min gamla lägenhet. Jag tror allt jag började snörvla när jag stod på min gamla balkong och tittade över poolen. Mind blowing alltså. Sen beställdes det taxiar, och vi alla fick tillochmed plats denna gången (vi brukar ju annars missa någon som aldrig får plats, om man inte vill bli fattig för att muta en taxi shaffis) Planen var Mohle, och så blev det. Ett par underbara låtar med hela gänget och sedan hände grejer.
Jag och Jonas trodde väl vi var hemma vid 1, men klockan var närmare 5. På Söndagen vaknade jag i en soffa som är lite liten för EN person, men där låg också min vän Jonas. Vi garvade åt gårdagen, drog ut, käkade frukost i någon timme, satt i parken i typ 4 timmar och pratade, sen hem till han och kollade film, ut igen, promenad, middag på restaurang som Jonas bjöd på (vilken kille vet ni) sen så blev det hemmåt sent, och jag sov underbart gott inatt.


Just nu så sitter jag hemma hos Patrik & Sara och pratar i telefonen med en vän hemifrån.
Samma vän som jag pratade med DAGLIGEN i 18 månader, om det ständiga problemet: Skall man stanna, eller skall man åka.  Jag har annars varit helt bombsäker på att jag inte vill stanna. Samma dispyter, samma drama samma hinder. Samma skit så att säga. Men nu efter en halv dag på kontoret (Yepp, puckot gick in klockan 8 imorse och jobbade) så vet jag inte riktigt vad jag känner. För första gången på snart 14 dagar så skiner solen i mer än 3 minuter. Och jag tackade för mig och gick hem. Visst att jag klättrar på väggarna här på ön, jag orkar knappt se folk eller prata med folk i perioder, jag biter hellre av mig fingret än att trycka på Svara knappen när kunderna ringer. Jag vill bara här ifrån, och jag vägrar vänta en sekund till. Men sen kommer dem. De fina stunderna. Stunderna som gör det värt att sitta inne på ett kontor när det är 40 grader ute. Stunderna med vänner som man tycker så mycket om, stunder då man går igenom perioder som är jobbiga, med ett leende på läpparna ändå.

Madeira har gett mig förvånandsvärt många fina stunder. Oaceptabelt många dåliga stunder också, men i slut ändan så förtränger man det dåliga och endast minns det bra.
Jag vill åka tillbaka till Sverige för att jag har ett makalöst bra jobb där, och för att jag har mina vänner som vet allt om mig, som hör att det är något bra eller dåligt som hänt, bara på sättet jag svarar i telefonen. Jag har min familj där, som jag vet behöver mig mer nu än någonsin. Jag har min underbara släkt som jag inte vill missa fler stunder med. Jag vet helt enkelt inte om det är värt att missa en sommar till med allt som får mitt blod att fortsätta pumpa och mitt hjärta att fortsätta slå.

Du stressar dig igenom livet. Du skall göra allt nu, direkt, inte vänta en sekund, skall du ha något så skall du ha det just då. Du har inte tålamod till livet. Du ger det inte någon chans. Du tröttnar för fort, och skyndar iväg till en annan sida, en annan värld så snabbt att du inte hinner reflektera över vad som var bra i den första världen. Du är bara 20 år Sara, men du känner det som om du är 50. För att du har redan gjort allt vid 20 års ålder som folk inte hinner med förrän de är 50. Du vet hur allt fungerar. Men det du inte fattar är att du ÄR bara 20, och vad gör en sommar till utomlands. Det gör inte så jävla mycket. Det är inte 3 år, det är 3 månader. Och du kommer ha det fantastiskt bra här.

Min kollega (nu bara vän dock) gav mig en o annan snyting i Lördags. Han sa att jag måste ta det lugnt. Att jag måste låta saker ta tid, njuta av stunden och inte planera flykten därifrån. Jävligt smart kollega måste jag säga. Eller jävligt dum Sara. Jag fattar inte att jag efter 21 månader hamnar här igen, och fortfarande inte kan välja.

Men det är ju som han säger, som mediumet jag var hos också sa. HA INTE SÅ JÄVLA BRÅTTOM.
Vad är jag rädd för att missa undrar min vän hemma. Ingenting svarar jag. Jag skiter i alla fester på smögenbryggan, fylleslag på Avenyn, båtturer. För jag har inte bara en sommar kvar. Jag har säkert 100 sommrar kvar, med samma folk, samma ställen. Men jag är så rädd på att tröttna igen. Tröttna på kontoret, på att göra samma saker. I sveige finns det omväxling. I sverige finns en man som jag tycker om tror jag, det finns ett jävla fan så bra jobb som vill ha mig, och det finns människor som behöver mig på ett annat sätt, som jag behöver på ett annat sätt än de som är här.

Så. Vad beslutar hon sig för? Vad är föremålet som behöver träffa henne i huvudet och slå rätt vettet för att hon skall fatta? Eller finns det ens något vettigt beslut i detta? Finns det något rätt och fel? Det är ju inte ett val mellan liv och död. Det är ett val VART jag skall spendera min sommar, och vad jag känner mest för.

Blir det Madeira med värme och drinkar, eller blir det Sverige med snygga män och dyra öl?
Gåtan är fortfarande olöst. Och jag avvaktar med svaret tills senare. Jag kan ALDRIG bli garanterad lycka här, eller i Sverige. Jag kan aldrig bli garanterad underhållning. Men jag kan garantera underhållning. För folk i Sverige eller i Portugal.


Nu är det så jävla varmt så jag tror jag smäller av.  Skall öppna en öl, sätta på musik och titta över havet, och alla vita stenhus på kullarna. Det gör det dock inte lättare att stanna när det är så vackert. Men vad skall vara lätt egentligen? Lätt mjölk skall vara lätt, men dessa beslut finns inget som säger att de skall vara lätta. Herrejävlar. Tror jag måste ringa till min gamla psykolog och säga att jag behöver hjälp. Eller så skiter jag i allt och stannar.. eller... så...

FANIHELVETESJÄVLAFAN!!