SJK

Förklarning gällande mina up's and down's.

Jag känner mig lite SMÅTT frustrerad här i Sverige. Jag vill göra såmycket. Och det känns som om jag trampat i något klister med skorna, så jag kommer liksom ingen vart. Och det gäller inte bara Sverige, såhär kände jag med Portugal också. Visst händer det saker helatiden, och jag har ett fantastiskt liv. Men det räcker liksom inte för mig. Jag är en jävligt rastlös själ, som aldrig någonsin nöjer mig. Jag vill ha sol, bad och värme. Samtidigt som jag vill ha snö, kyla och mörker. Jag vill leva lyxliv i en etagelägenhet på Manhattan och dricka svindyra drinkar dagarna ut och umgås med hundratals människor, och alltid vara upptagen. Men jag vill också gå runt på en strand med fötterna i den vita stranden, skorna i handen i en klänning och höra hur vattnet brusar och någon musik långt därifrån. Jag vill vara den ensamaste personen i världen, som valt att gå sin egen väg.

Alltså, så vet jag inte riktigt vad jag skall göra med mitt liv. Alla runt om mig säger att det kommer. Din tid kommer Sara. Jo, det gör den säkert. Men jag har inte tid att vänta, jag har inte såpass mycket ro att jag bara kan sitta här och låta min tid komma. Jag måste ut. Helst från Jorden. Men den tanken kan jag ju ge upp. Jag vill utforska Amazonas djungel, jag vill klättra i berg, jag vill ligga i en hängmatta och jag vill sitta på stranden med han som borde vara bredvid mig och titta ut mot havet och upp mot stjärnorna. Jag vill ha ett lantställe med stor trädgård och se på när mina barn leker i gräset. Jag vill åka till Paris och gå runt på gatorna där och ta svartvita fotografier. Jag vill måla tavlor som inte bara uttrycker mina egna, utan också andras känslor. Jag vill skriva en bok där jag inspirerar alla att göra, eller inte göra som jag gjort. Jag har så mycket att berätta. Och jag har ännu mer att lära. Och jag vill lära mig nu. Jag vill lära mig om kärlek, om hur det är att kämpa för någon. Jag vill se på när mina vänner gifter sig, och jag vill hjälpa så mycket människor i världen. Jag vill göra en förbättring och jag vill göra det nu. Men frågan är vart jag börjar? Kan du inte bara göra som oss, ta det lugnt och nöja dig Sara?
Jag ÖNSKAR att jag hade det lugnet som många människor runt mig har, jag önskar att jag inte var så driven att göra förändringar, skapa reaktioner och att slita. Å andra sidan, så vet jag att det inte hade varit jag om jag inte varit såhär jävla jobbig och intensiv. Jag vill vara med mina vänner på Madeira, men jag vill också vara med mina vänner här hemma. Jag önskar att man aldrig skall kunna välja vilka man skall vara med. Man skall kunna ha alla man känner för på samma ställe. Jag önskar att man aldrig skulle behöva säga hejdå. För Farväl är det värsta jag vet.

Jag är jävligt glad att jag inte är som er mina vänner, och får leva med mig dag ut och in. För det är mycket jobb. Det är mycket jobb med att leva med mig själv, men att vara en av dem som är i närheten helatiden. Ja, haha. Det är starkt jobbat. Jag är inte missnöjd på något sätt. Jag gillar den personen jag är. Men det jag menar är att det kan fan inte vara lätt att vara min vän. Men vem har sagt att det skall vara lätt med vänskap?

Jag har fortfarande relationer jag inte kan sätta ord på. Jag kan inte förklara vad jag har för relation med somliga människor i min närhet. Jag vill säga att jag är Kär, men jag kan inte säga att jag är kär. Kanske för min egen skull, eller för att det är helt fel ord. Jag vill hitta någon att älska oändligt mycket. Och det skall inte bara gälla mina vänner. Men jag vill inte ha en relation just nu. Hur går det ihop? Nej, det går inte ihop. Det gör ingenting som jag vill ha.

Jag älskar sommaren, men väntan är det som gör att sommmaren blir så fantastisk som den blir.
Det kanske gäller resten av livet också? Fortfarande Oklart.