SJK

Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig komma över att jag faktiskt åker ifrån denna platsen.

På morgonen är det så fint, så jag vet inte vad jag skall ta mig till. De första 6 månaderna kommer jag ihåg att jag bara stod på balkongen, tittade ut över bergen och havet och kunde inte förstå att det var på riktigt. Det var mer logiskt att det var en gigantisk tavla.

Jag lägger mest ut detta inlägget för att jag kommer sakna så mycket.
Samtliga saker, samtliga människor.
Jag tror dock det är nyttigt att sakna, för om man aldrig saknat, så hade ju inte personerna varit värda någonting.
Just nu, så saknar jag så fruktansvärt mycket. Och det kommer inte bli bättre. Man kan inte vara på två ställen på samma gång. Det. går. inte. 
Det finns människor här, och det finns människor hemma som jag vill se varjedag. Som jag vill krama, säga att jag älskar och sedan träffa igen, dagen efter och dagen efter det.  



Det. går. inte. Fan vilka jobbiga ord.




Efter en menande kommentar, så måste jag bara säga att den oerhöört talangfulla fotografen heter Jacqueline och är min fantastiska vän. Jacque.blogg.se


Om ni mina kära kollegor stirrar på denna bilden, och tänker på hur sjukt fint ni har det runt er, så kanske ni aldrig kommer åka härifrån. Eller så får ni ett känslomässigt breakdown och flyr fältet illa kvickt.
Spännande. Ser fram emot dagens reaktioner.

Ses på golvet!