SJK

Igår frågade mina vänner om jag möjligtvis har slått i huvudet, eller vad det är som hänt med mig.
De sa att det var en Party-prinsessa som lämnade dem, och att de hade förväntat sig att det var samma person som kom tillbaka. Ärligt talat, så var inte det dära jätteroligt att höra. Jag menar jag vet att de inte tycker illa om mig, jag vet att de inte skulle välja bort mig, jag vet att de tycker det är underbart att jag är tillbaka, för jag får höra det helatiden, men jag vill inte vara den som gör de besvikna. Jag vill inte vara den som är 21 år, och tackar nej till fester. Låter bli att umgås med 10 tjejer om jag får chansen. Men det är nog dessvärre den personen jag har blivit. Jag älskar att gå ut, det är inte det, men jag vill göra det där jag känner att jag kan få något i utbyte, jag vill inte gå till ett ställe som jag vet precis vad som kommer hända. Jag vill inte leva i ett samhälle där jag sätter pengar på att min bästa vän kommer ligga med en speciell person under påskhelgen, och jag vinner vadet. Alltså, det är sjukt. Vart är spänningen, det oförberedda, vart är den sanna impulsiviteten och vart fan är människorna som man inte vet vad de gjort de senaste 10 åren?

Jag är medveten om att folk härute ser mig som någon som tycker att jag är bättre än alla andra. Men sanningen är att jag är inte det minsta mer världsvan, belevrad eller vis än någon annan av mina vänner. Det är inte det jag säger, men det är många som säger det själva. Men jag känner att det får stå för dem. Jag kommer inte hit och tycker att det är tråkigt att gå på krogen här för att jag har varit med om bättre, större och roligare ställen. Jag kommer hit och tycker det är tråkigt, för att jag är 21 år, och har gjort detta de senaste åren, tog en pause, kom tillbaka och fortsatte göra det. Kungshamn är ett fantastiskt ställe, och jag gillar det som fan. Det är det vackraste stället jag vet, och något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, men om en till person fnyser, höjer på ögonbrynet eller säger något om att jag inte tycker om detta, eller är för världsvan nu så jag vet bättre än dem, så kommer jag få ett jävla frispel.

Jag satt igår på utsidan huset med mamma och min moster. Jag frågade vadfan det var för fel på mig, som är snart 21 år, men som redan är trött på detta. Moster som är 15 år äldre än mig, och flyttade härifrån när hon var 21 säger: Gör det du vill göra. Häng inte fast vid något som du ändå inte får något tillbaka av. Du kan inte acceptera att det är här du är, för du vill göra så myckt annat i ditt liv. Alla är inte sådana, alla vill inte härifrån, många nöjer sig. Men du gör inte det.

Min moster har rätt. Hon gav mig många många svar på mina frågor igår. Varför skall jag stanna här om jag inte vill? Varför skall jag gå på denna krogen, om jag inte tål att göra det? Och bara för att man hängt ihop i 10 år, så behöver det inte betyda att man skall fortsätta. Människor växer ifrån varandra, och jag har mina fantastiska vänner som jag haft i flera flera år, och jag vill ha de kvar, men det betyder inte att jag måste stanna här med dem.
Alla är olika. Folk vill stanna här, och folk trivs här. Det är ju helt underbart, men jag är inte en av dessa människorna. Jag vill inte bo här med min pojkvän, skaffa hund, förlova mig, jobba på ett trist jobb och skaffa barn. Men jag respekterar de som vill göra det. Jag respekterar deras val av liv, men problemet är att det inte känns som om de respekterar mitt. Min moster har nu inte någon kontakt med sina vänner här ute, hon säger att de är tråkiga, blir roliga om de dricker för då är det enda gången de kan släppa loss, är gråa och bryr sig alldeles förmycket om vad andra tycker och bryr sig alldeles för mycket om andras liv. Ööh.. One piece of that life please.

Det handlar om respekt. Man måste respektera varandras olikheter, och man skall akta sig för att döma.
Dömer du, så kan du vara säker på att du är den första som blir dömd vid ett annat tillfälle.

Min morbror frågar varför jag inte flyttar tillbaka till Madeira. Jag svarar att det är samma sak där, fast utan avundsjukan, utan "du tror du är bättre än oss" och utan All förfinat skitsnack. Madeira är ett underbart ställe det också, men det är så litet, och jag klarar inte av att ha mitt liv på Pause längre. Visst, jag kommer tillbaka efter 18 månader, och allt är precis likadant här hemma. Men på Madeira så utvecklas man bara under en viss period. Du utvecklas och ändras för att det är vad du måste på Ön. Du är ihoptvingad med 50 personer, som du kanske inte hade varit med i vanliga fall, människor som du aldrig hade gått fram och pratat med, men du måste, och det är det bästa du gör. För du växer som människa, din personlighet och du som människa utvecklas och du hittar dig själv. På en ö, med alldeles förmånga alkoholister, cigaretter och drama, där hittar du dig själv. Men sen är det slut. Gränsen är nådd, och du kommer ingenstans. Du sitter fast, försöker utveckla dig inom ditt arbete som du inte kommer någonstans inom anyway, men du försöker intala dig själv att det blir bättre. Nitlott. Det blir det inte, alla måste utvecklas, alla måste därifrån. Sen tycker jag att alla borde åka dit först och främst, för det är ett ställe som stärker din själ, tills du stannat sålänge att du tapar den igen. Jag älskar Madeira, det är fan det bästa jag någonsin gjort att åka dit, och jag skall tillbaka. Men jag skall inte fastna. Jag tror en gång är nog. Men jag vill. Jag vill tillbaka så otroooligt mycket. Varjedag. Men sen så tänker jag på mig själv. Då hamnar jag på ruta ett igen. Jag har inga möjligheter där, men det har jag här. Man får följa sitt hjärta, man skall göra det man känner för.
Och nu känner jag för att gå en promenad i solen, ta ett glas vin, och bara njuta av att jag är så jävla vis för att bara vara snart 21 år.